inasliv

Till den som till äventyrs läser min blogg - Gott Nytt År!



Med en vissen ros, precis så jag känner mig och så jag avslutar mitt gamla år. Nästa år
ska den vissna rosen blomma igen - hoppas jag!

Kram på er alla!

Min älsta dotter Ida, Razmus och Idas pojkvän Georgi.



Från vänster: Kusin Filip, Roger, Razmus, Chanette, kusin Petra, kusin Christoffer, Frida och
Marcus. Saknas gör storasyster Kathrine.

Ja, vad annat kunde man vänta sig *tsss*

Tidigt på juldagsmorgonen vaknade jag av att den lilla mannen i mitt liv ropade på mig.
Gick in i hans rum och där satt han i sängen, helt nerspydd. Det var bara att ställa son
i duschen och byta rent i hans säng. Efter duschen var han naturligtvis pigg så vi satte
oss i soffan och tittade på tv. Febern steg medan vi satt där och min lille kille blev mer
och mer slö och likgiltig.

Vid lunchtid var det dax igen. Då hamnade det mesta på hallgolvet och mattan där så det
var bara att torka upp.  Hög feber, jättesnorig och slö blev han liggandes i soffan hela dagen.
Framåt kvällen fick han i sig lite vatten, några tuggor vitt bröd och lite mjölk. Allt verkade gå bra
så vi började andas ut lite.....meeeen......vid tiotiden på kvällen kom det riktiga kaskadspyor som
hamnade på toalettdörr, vägg och golv samt matta......Razmus och jag fick ställa oss i duschen och
Stefan torkade golv, vägg och dörr under tiden. 

Razmus var trött och somnade snabbt trots uppiggande dusch och sov i nära 12 timmar. Stefan
och jag somnade förmodligen innan våra huvuden hamnat på  kuddarna, men jag sov väldigt
oroligt, låg mest och lyssnade om Razmus vaknat (varför gör man så?!?!?)

Annandag jul fick jag ryggskott, Razmus var fortsatt förkyld men utan kräkningar, Stefan var
superhängig med huvudvärk och halsont, Towe genomförkyld.....

Idag har jag fortfarande ryggskott, Razmus har tokont i nacken och är genomförkyld, Towe börjar
bli bättre och Stefan kämpar på...... 

Med tanke på Razmus nackonda så är väl risken ganska stor att vi hamnar på akuten, om det inte ger
med sig inom de närmsta timmarna......min skräck är ju att han åkt på hjärnhinneinflammatíon....så jag
sitter bredvid honom och håller uppsikt och kollar av med jämna mellanrum......

Ja, det var vår härliga julhelg det......
Jag har väl aldrig ätit så lite julmat och julgodis någonsin i mitt liv. Och det är ju bara bra det! Man måste
försöka koncentrera sig på det positiva mitt i allt elände :o)

Här är mitt bidrag till Fredagsfoto den här veckan.
Vill du se fler bidrag klickar du här....

Vilket roligt tema!
Vill du se fler fina, mysiga och stämmningsfulla juldetaljer så hittar du dom här....

Här är mina bidrag:







Och här kommer bilderna på vad allt detta föreställer.....:o)

vara sportslig nog att gratulera Larz-Kristerz till vinsten i Dansbandskampen.
Men inte fan var dom bäst?!
Det är ju en milsvid skillnad mellan Scotts och L-K rent bandmässigt och musikaliskt.
Men okej, dom har förmodligen en större fanclub som inte bryr sig så mycket om telefonkostnader...*S*...

Scotts har i alla fall gått hela vägen, och dragit det längsta stråt hur det än är! Scotts är Dansbandskampens
enda riktiga vinnare :o) I mina ögon.

Dansbandskampen drog just igång, så lycka till Scotts, mina favoriter!
Men ring för guds skull inte på numret du ser på bilden här, för bilden är gammal!!!!!

Bara en sån sak!!
För en sån som mig, som lider alla helvetes kval den här mörka, trista och urriga årstid är morgondagens
vintersolstånd 1000000 gånger bättre och mer värt att fira än alla midsommaraftnar i hela världen!!
Jag funderar på att slå upp en midsommarstång på gräsmattan utanför huset och dansa runt den lite.....
*hmmm*



Även om det är fjärde advent i morgon så är det fortfarande den tredje idag...:o)



Gubben i glaset....
Nu får det fasen bli lite bättre väder och lite snö snart, för jag börjar uppriktigt sagt bli jäkligt
less på att ta dropp- och vattenbilder........*suck*.......



Hmmmm......den här droppen liknar mest en....tja.....bestäm själv vettja!
Jag behåller min snuskiga fantasi för mig själv.....*s*

Den här bilden tog jag med vår gamla kamera, en HP Photosmart R507, för lite drygt två år sedan.
Vi hade en heldag på Skansen och Grönan. Sitter och tittar på mina vackra tjejer och funderar på
hur fort dagar, veckor, månader och år rinner förbi. För inte så länge sedan var dom små och tultade
runt på ostadiga ben. Helt plötsligt är dom stora. För mig kommer dom såklart för alltid vara mina små
tjejer.....

Hittade en kul och spännande tävlig.
Man kan vinna en Nikon D60.
Kika in på omdigitalkameror.se och var med och tävla!

Om jag vann, men gudarna ska veta att Fru Fortuna inte är min bästa vän, så skulle
kameran skänkas till min sambo. Tillsammans skulle vi odla vårt fotointresse utan att en
av oss hela tiden måste stå och se på. Vi skulle kunna fota tillsammans, samtidigt.
Tv:n skulle bytas ut mot frisk luft och intressanta diskussioner om hur, var och när. Motiv.
Vilken underbar dröm! Nåja, vad är väl en bal på slottet?!

Men drömma kan man väl få göra i alla fall???

En ny vecka och ångesten håller kvar sitt grepp, stenhårt. Men i dag blir det jobb. Sådetså!

Ångesten får mig att må illa, känner att jag skulle vilja kräkas...vet inte var den kommer ifrån och vet inte hur jag ska klara av att skaka av mig denna äckliga känsla.

Idag svek jag min älskade lilla tjej. Min Towetuss. Min vackra lilla dotter, som alldeles säkert var den finaste och vackraste luciatärnan i hela luciatåget. Min panikångest hindrade mig från att sätta mig i bilen och tränga in mig i kyrkan tillsammans med alla andra föräldrar. Jag svek henne. Hon ville så gärna att jag skulle komma. Och jag kunde inte.
Hur gottgör man något sånt?!

Hon var så nervös och samtidigt förväntansfull inför morgonens lussande att hon inte kunde sova i natt. Hon kom upp gång på gång och var lessen för att hon inte kunde sova.

Jag älskar henne så det gör ont. Samvetet gnager i själen...

Här är mitt bidrag till veckans fototriss.....
1. Runda vattenformer
2. Fluffigt rund god bröstbakelse
3. Årsringar i fällt träd

Vill du se fler bidrag till veckans fototriss så hittar du det här...

kan livet kännas så jävla pissigt, och det är ungefär så mitt liv känns just nu.

När man precis börjar få näsan ovanför ytan, när man börjar ana en vändning, när
det börjar kännas som att man någon gång längre fram skulle kunna få koll på vad
det är som händer - så strular allt till sig igen.

Det går liksom som en röd tråd som aldrig vill ta slut. Jag kämpar hela tiden i motvind.
Jag vill mitt bästa, jag försöker så jag slår knut på mig själv, men ibland är det så
otacksamt. Det blir aldrig bättre, tvärtom. Varje gång bakslaget kommer, för det gör det,
blir allt liksom värre än det var förut. Helskumt!

Jag drömmer om att få somna en kväll utan att ligga vaken i timmar och grubbla. Jag drömmer
om harmoni och lugn.....men........det verkar inte vara för mig.

till mannen i mitt liv som fyllde år härom dagen. Tack för att du finns! Älskar dig!

Är trött ikväll.....var uppe med tuppen i morse eftersom jag jobbade. Sov inte gott i natt, men det
är jag säker på att jag kommer att göra natten som kommer *l* Jag kommer att sova som den lilla
*hmmm* gris jag är.....

Innan dess blir det Beck :o)

Hittade en "kylig" bild i samlingen. Togs i slutet av oktober i år.



Fler kyliga bilder hittar du här...

Till alla barn som överlevde 60, 70 & 80 talet.

Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten.

De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt blue cheese-dressing samt åt tonfisk direkt ur burken, men blev aldrig testade för diabetes.

Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en
rosa eller babyblå färg med hög blyhalt.

Vi hade ingen barn- säkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.

Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bilkudde, säkerhetsbälte eller airbag.

Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och inte ur glas eller flaska.

Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och ingen dog av detta.

Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen, inte blev vi överviktiga för det!

För att vi var alltid ute och lekte.

Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dagen och kom hem när gatlyktorna var tända.

Ingen kunde nå oss på hela dagen och vi var okej! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna.

Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet.

Vi hade inga Playstation, Nindendo, X-box, ingen video eller dvd, inga 150 kanaler på tv:n inget surroundljud, cd-spelare inga mobiltelefoner, datorer, inget internet eller msn. Vi hade vänner och dem fann vi utomhus!

Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder!

Och inte blev någon stämd eller anmäld för det.

Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord Och inte fortsatte maskarna att leva i magen!

Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.

Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem.

Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna, de som inte blev det fick lära sig att handskas med besvikelsen.Otroligt, eller hur?

Tanken på att våra föräldrar skulle stå på vår sida om vi bröt mot lagen fanns inte. De var faktiskt lagens högra arm!

Denna generation har faktisk fostrat dom största risktagarna, problemlösarna och investerarna någonsin. De senaste 50 åren har varit en explosion av uppfinningar och nya idéer.

Vi hade frihet, misslyckanden, framgång och ansvar och vi lärde oss att ta allt detta!
Om du är en av dem så; Grattis!
Du kanske vill dela med dig av detta till andra som har haft turen att få växa upp som barn den tiden innan advokater och myndigheter reglerade ditt liv för "ditt eget bästa"?

Igår jobbade jag. Bara halva arbetsdagen, 5 av 10 timmar, men för mig var det som en hel seger!
Det gick ganska bra, fick några små ångest attacker, men hade en arbetskompis som själv varit i
samma situation som pratade mig ur känslan av att förlora kontrollen.

Nästa arbetspass är på söndag, och det ser jag faktiskt lite fram emot. Det var riktigt skönt att vara
tillbaka. Min självkänsla stärktes lite.

men då slog panikångesten klorna i mig. Nu sitter jag här och tittar ut, tänker att det skulle vara skönt att få lite frisk luft på kinderna, men jag kan inte. Jag har jätteont i bröstet och svårt att andas. Yr som sjutton. Matt i benen. Begriper inte det här! Varför händer det här mig?? Jag måste gjort något jättehemskt för att förtjäna detta.....



Jag känner mig ärligt talat väldigt ensam.

Terapin funkade inte.....:o/......men några bilder blev det i alla fall...







Ja.....det var väl det. Mer har jag inte att bjuda på.