inasliv

var uppe med tuppen i morse för att baka lussekatter så att jag skulle hinna ta en innan jag inledde min svält inför undersökningen i morgon. Gott blev det kan jag lova :o)

Varför har jag så svårt att få gjort det som måste göras?!
Jag fastnar liksom framför datorn eller med tidningen uppslagen istället för att röja diskbänken, ta tag i dammsugaren, börja ställa in möblerna i det nytapetserade rummet, vika tvätt........
Typiskt slöa jag!
Och så är jag hungrig. Men vi har inget gott hemma. *surar* Jag får väl svälta ihjäl istället.
Och snart börjar jag jobba. Sista arbetsdagen med två timmar.

Eftersom det är jul snart så bjussar jag på en röd droppbild till :o) Bra va?! ;o)

ute. Så det får bli en innedag med allehanda aktiviteter för mig och Razmus.
Vi har ju dessutom tapetseraren här som klär Towes väggar med en ruskigt snygg tapet.
Han kom klockan 7 i morse....och jag är trött som fan och har en sjukt jobbig huvudvärk.
Och så har jag en pigg 3-åring. Yippieyoooooo......typ.

I går kväll tog jag lite mer vattenbilder. Det är jättekul! Varje bild blir ju helt olik den andra!


Blomma :o)


Alien...


Delfin och boll :o)

Här är jag konfirmerad, här ligger min bästa vän begraven och här döpte jag min son...
Det har även visat sig, under tiden min far släktforskade, att min farmors mor gifte sig i denna
kyrka...

mår lite bättre idag, men känner mig fortfarande lite "utanför" mig själv. Som om jag satt bredvid och tittade på.

Det ringde på dörren tidigare idag och spöket Ina öppnade för en smått chockad ung målare som undrade om det går bra att påbörja tapetseringen av ett av sovrummen redan i morgon. Ehh....vi har inte ens valt tapet ännu ju! Och allt kollijox som måste plockas reda på *stööön* Men tanken på en ny snygg tapet övervägde så i morgon kommer dom och börjar med grundarbetet. Det var bara att sätta igång och packa ner alla saker och flytta på alla möbler. Nu ser vårt vardagsrum ut som ett förvaringslager.

Jag har uppdaterat min hemsida också, så lite flit har jag orkat med idag! Kika gärna in och titta.......

Hög feber trots Alvedon och ont i varje milimeter av min yppiga, kurviga kropp. Och knopp.
God damn vad jag hatar att ha influensa!

Mina planer för dagen är ju totalhavererade. Jag tänkte vara så duktig, men det sket sig liksom.
Istället gör jag små korta gästspel ute i köket, eller här, framför datorn, när jag orkar, eller känner att jag måste få röra benen för att kolla om dom fortfarande fungerar efter någon timmes sängläge.

Och snart är kära familjen hemma igen. Med allt vad det innebär. Saknar dom såklart, men när jag har influensa skulle jag mer än gärna bo själv i en stuga i skogen låååångt från närmsta granne. Och ännu längre från min härliga, bullriga familj....fast - jag skulle sakna dom varje sekund!



Nä, nu har jag gästspelat klart framför datorn - sängen lockar med sin värme....

faktiskt. *syyyynd om mig*

Febrig, snorig och ont i hela kroppen.

Har legat nerbäddad nästan hela dagen och näsan har inte fått vara utomhus ens en liten sekund. Jag ställde upp fönstret i 3 minuter, men började frysa ihäl så då åkte det igen rätt snabbt.



I morgon är en ny dag och då har jag bestämt mig för att må bättre i alla fall. Jag har massor att göra och ett jobb att gå till så då har jag inte tid att ligga nerbäddad....

sträcker sig upp mellan blommorna.....

på vårt köksbord här hemma.....

i en liten hög. Ibland är det skönt att plocka av sig dom för en stund....

Jag blir glad bara jag ser henne.
Vilken underbart härlig människa!



Sedan tillhör ju Claes Malmberg också mina favoriter - men han är ju ingen tant!:o)

Det var visst ett tag sedan :-S

Jag kunde inte somna igår kväll. Låg vaken länge och tankarna kom och gick.
De senaste dagarna har det stått rätt mycket i tidningen om lilla baby P i England som blev ihjältorterad av sin styvpappa och en inneboende. Jag har noggrant låtit bli att läsa allt fasansfullt som pojken blev utsatt för under sitt korta och plågsamma liv - men allt kommer man ju inte ifrån.

Hans liv blev så kort, han var så utelämnad och allt är så fruktansvärt fasansfullt. Fullkommligt vidrigt. Det är som att min hjärna fryser till is och hjärtat mitt blöder medan tårarna rinner. Jag förstår inte hur man kan misshandla en liten människa så svårt. Jag fixeras vid tanken på hur rädd och förvirrad han måste ha varit. Han fann ingen trygghet någonstans. Inte ens hos sin mor, som borde ha skyddat honom från allt ont. Där har vi förmodligen det allra största sveket, en mamma som inte skyddar sitt barn. Socialtjänst, läkare och polis. Ingen hjälpte det lilla livet att få leva vidare.
Alla är skydliga till hans död.

Om jag kunde skulle jag hämta honom och hålla honom hårt i min famn. Jag skulle ge honom all trygghet, all kärlek och all värme jag förmådde. Aldrig skulle något ont få hända honom. Lilla, lilla vän. Mitt hjärta blöder och mina tårar som rinner för det liv som togs ifrån den lilla, lilla pojke som alla svek, kommer aldrig att ta slut.



Hur ond får världen vara?!

fick vi igår. Ungarna var helt lyriska över snön som föll och faktiskt stannade kvar - en stund.
Efter middagen plockade vi fram pulka och gick ut i blötsnön. Oj, vad barnen hade kul!!
Och sambon snodde min kamera och var fotograf!

För mig är det en enormt skön terapi att dra på mig ytterkläderna, ta kameraväskan och ge mig ut i skog och mark för att ta bilder. Kanske är mina bilder egentligen väldigt trista och intetsägande. Men för mig betyder dom mycket, inte minst någon timmes skön avkoppling från ångesten. När jag håller i min kamera och letar motiv att fota är ångesten lite längre bort. Jag njuter till 100% av ensamheten, naturen och min kamera.

Idag tvingade jag mig ut. Jag kände att jag behövde frisk luft på min näsa efter ett helt dygn inomhus. Jag tog bilen och åkte runt och letade bra motiv, stannade bara om det inte var en massa människor. Några bilder blev det :o)

Veckans fototriss.....skräp.
Jag hittade en massa skräp i naturen när jag nu en gång var ute och faktiskt letade efter det. Skrämmande mycket.
Vilken otroligt dålig respekt vi har för vår vackra natur!

Här är mina bidrag och här hittar du fler....

Min sambo har alltså gått och fått diabetes. Således har vi tömt alla skåp på allt som är gott och "syndigt" och kvar finns föga upphetsande bönor, groddar, nötter och annat som jag inte vill ha. För idag vill jag ha en bulle till kaffet!!! Jag är så sugen att jag varit i skåpen och rotat efter något bulliknande minst tio gånger, fastän jag vet att det inte finns något där.

Att sätta på sig jacka och skor och traska iväg för att köpa en bulle till kaffet känns ungefär lika enkelt och bekymmersfritt som att få för sig att bestiga Mount Evrest just nu.

Undrar om det lokala kondiset har hemkörning?!

Har mått förhållandevis bra de senaste dagarna, mina timmar på jobbet igår gick också förhållandevis bra. Och så vaknar jag med ångest idag. Jobbig ångest till och med. Den gör mig yr och det är jobbigt att ta djupa andetag. Det kryper i mig och jag känner att jag skulle vilja skrika, bara skrika rakt ut, för att på något sätt kanalisera ångesten. Få ut den. Men jag vet ju att ett skrik inte skulle hjälpa mig det minsta. Ångesten är kvar ändå....Och i eftermiddag ska jag jobba igen, så min akutmedicin kan jag inte ta eftersom jag blir så "full" av den. Så det blir till att stå ut. Jävla skit vad jag blir less på mig själv! Less på ångesten! Less på livet! Varför är det så här?!

Eftersom det är en total omöjlighet att ens försöka sova i huset där jag bor idag (förmodligen så är det något fuktskadat badrum som bilas upp) så tog jag min älskade kamera och gick på en promenad....vilket i sin tur resulterade i några bilder.....:o)



Eskilstunaån ligger alldeles spegelblank.



Lite färg finns ännu att njuta av i naturen...

rosplantan i krukan på balkongen har fått en knopp.......

Tänk om det kunde snöa i några dagar och det fick ligga kvar, ända till Mars!

vad bra dom är!!!!!!!!!!!!!

Scotts.

*dreggel*

Förstår mig inte på min trötthet. Jag är riktigt less på att vara trött nu.....

Orkade i alla fall ta mig ut en liten stund för några foton....







Brusiga bilder...*suck*....glömde helt bort att ändra Isoinställningen. Typiskt mig.

Dagen började sömnigt. Trots att jag sovit tyngre än på länge så var det tydligen inte tillräckligt.
Vid lunchtid träffade jag en riktigt gooo vän och fikade. Det var gott fika och massor av tjejsnack.
Något som jag saknat och längtat efter länge! Tack vännen min, det där behövde jag! *kram*

Efter fikat bestämde jag mig för att göra mig av med hårsvallet. Inte en dag för tidigt! Det var slitet,
sprött och riktigt tråkigt......Nu blev det bättre, även om sambon har knorrat - han gillade mitt långa hår.

Till middag idag blev det GI-mat, precis som det kommer att bli i fortstättningen. Flygande Jakob i
GI-tappning. Det kanske låter skittrist,  men faktum är att det var den godaste varianten av flygande jakob
jag har ätit någonsin! Så nu är man nyklippt, mätt och nöjd. Det har helt enkelt varit en riktigt fin dag
i Inas liv!!



Bilden tog jag från vår balkong i eftermiddags. Tyckte himlen var så vacker, och så strålkastarna
som sken upp som små diamanter....

efter några av mitt livs känslomässiga dagar.

I dag fick sambon komma hem från sjukhuset. Med en övre luftvägsinfektion och diabetes.
Men han mår bra och är lika ettrig som han brukar vara, och det måste ju betyda att han inte
är på väg att lägga näsan i vädret än på ett tag :o)

Det är så skönt att ha honom hemma igen!
Hjärtintensiven får INTE tillbaka honom fler gånger! Han är min!

Nu laddar vi för bättre kosthållning, ut med allt jäkla godis och all skitmat och in med fräsh
nyttig mat. Å F.A.N vad snygga vi ska bli på kuppen!!

Så lite uppåt känner jag mig ikväll, även om morgonen började jobbigt när jag vaknade ensam
i sängen.

Ja, så här såg det ut här, där jag bor, igår när jag tog bilderna.
Har av olika anledningar inte hunnit lägga in bildern och länka
förräns idag, hoppas det går bra ändå :o)

Fler bidrag i Fototrissen kan du kika på här...







1. Regning utsikt från vårt köksfönster.
2. En vattenpöl som speglar huset jag bor i.
3. Den tomma och för dagen övergivna lekplatsen utanför huset.

i vattnet....

Hjärtintensiven.
Smaka på ordet och så lägger ni till att någon ni älskar hamnar just där.
På hjärtintensiven.

Och så kan ni plussa på att ni själva har panikångest som knappast blir
bättre av att den ni älskar blir inlagd för ett hjärta som krånglar.
Oron över att något ska vara riktigt fel, oron över hur du ska klara av
dagen och kvällen med allt vardagsbestyr och en bångstyrig 3-åring.
Vetskapen om hur otroligt viktig din andra hälft faktiskt är för dig.

Jag har inte sovit på snart två dygn. Jag skakar av ångest. Jag gråter för
minsta lilla. Jag överreagerar på småsaker och blir så arg att barnen
blir förvirrade.

Jag vill ha hem mannen i mitt liv. För varje timme han är borta står det mer
klart för mig hur otroligt viktig han är i mitt liv. Hur mycket jag älskar honom
och hur otroligt mycket jag saknar honom när han inte finns här hos mig.

Just nu vill jag bara lägga mig ner under täcket, dra det över huvudet och sova
mig genom det här. Jag vill inte vara stark, vill inte ha ansvaret och vill inte vara
duktig. Men jag vet ju att jag såklart helt enkelt måste, och jag kommer att vara det.
Självklart.

kan vara så här vackra...

Jag tror inte det!

Det finns människor som förstår vad jag menar när jag säger panikångest, depression, självmordstankar och svart mörker. Det finns dom som varit där själva, som levt mitt i det.

Och så finns det dom som aldrig ens varit i närheten av att drabbas. Som inte ens kan närma sig att förstå vad det betyder när man går igenom panikångest, depression och självmordstankar omgett av ett svart mörker.

Det finns en del som, utan att själva förstå det, löper stor risk att drabbas.

Alla dessa tre kategorier människor dömmer lika hårt. Alla har sina åsikter om vad som händer med någon som går igenom det jag beskrivit. Panikångest.

Nu har jag levt med min panikångest, min depression, mina självmordstankar och mitt svarta mörker i 1½ år. Jag har på sätt och vis börjat acceptera att det finns där. Det är jobbigt när attackerna kommer, urjobbigt för både mig och min älskade familj. Förmodligen för min arbetsgivare och mina arbetskamrater också. Men jobbigast är det trots allt för M.I.G.
När jag mår som sämst försöker jag ändå driva mig till att göra åtminstone en sak per dag som tar emot. För att utmana mig själv. För att överbevisa för mig att jag inte alls kommer att dö.

Ja, kära vänner, jag har handlat mat på ICA. Deeeet ska man väl inte kunna om man har panikångest?! Kan någon som inte har insyn i mitt liv tycka. Nä, det kanske man inte ska kunna. Men vad vet "ni" om vad som föregått mitt besök på ICA, och vad som händer när jag kommer hem?! Har ni sett hur jag vankat av och an flera timmar innan ICAbesöket, tuggandes på naglarna och funderandes på om jag inte i alla fall ska stoppa i mig en sorbril ändå? Har ni sett hur jag kastar mig på sängen när jag kommer hem och skakar och är så utmattad av utmaningen att handla lite mat att jag nästan genast somnar?!

Ja, kära vänner, jag ler ibland. Deeeeeet ska man väl inte heller kunna göra om man har panikångest?! Kan någon som inte har insyn i mitt liv tycka. Nä, kanske inte. Men saken är ju ändå den att vi är ungefär 9½ miljard människor på jorden. Skulle vi alla drabbas av panikångest, depression, självmordstankar och svart mörker så skulle 9½ miljarder olika sätt att bearbeta sina symtom dyka upp.

Jag har valt att försöka, i den mån det går, att rycka upp mig. Att leva vidare, att anpassa mig lite. Mina barn skulle må 1000 gånger sämre än dom redan gör om jag aldrig ens log. Jag har små korta stunder av "lättnad" då inte panikångesten har greppet om mig, depressionen finns alltid där under ytan, men den har jag levt med så länge jag kan minnas men jag har alltid kunnat le och skratta då och då ändå.

Hur kommer det sig att andra människor än just den drabbade alltid har alla svar och alltid på något outgrundligt sätt vet hur man ska bete sig i olika situationer?! Hur kommer det sig att människor är så snabba på att dömma?!

Jag blir ledsen, arg, sårad och förbannad. Och det har jag fanimej rätt att bli.

Sköt era egna  liv, eller låna mina skor och gå i dom en månad så får vi se om ni fortfarande, bakom min rygg, har mage att diskutera mina sätt att bearbeta min panikångest, min depression, mina självmordstankar och mitt svarta mörker.

Mannen i mitt liv.
Den som fått mig att stå på benen de senaste månaderna.
Han som får mitt hjärta att orka slå.
Han som får mig att le trots att det värker i hela mitt inre.
Min bonus i livet.
Sonen jag aldrig trodde att jag skulle få.



Och det absolut bästa jag vet, som får mig att smälta så totalt, är när han lägger sina små
armar om min hals och säger:
-Mamma, jag äääääääääääälskar dig, till månen och stjärnorna och solen.

mule.....:o)

J.O.B.B
Okej.
Det ska nog gå bra. Trots att ångesten slog till igen med full kraft.
Men jag har bestämt mig för att prova ändå. Jag vill trotsa ångesten
och känna efter om jag kan kväva den på något sätt...

Det är ju så här med ångest och depressioner att man som grädde
på moset tappar mycket av sitt självförtroende. När man hela tiden
vill mer än man kan och ständigt blir hindrad av sin ångest och depp
känns det väldigt frustrerande. Ingen kan se på en hur dåligt man faktiskt
mår och jätteofta blir man totalt missförstådd. Det är inte bara att rycka upp
sig, det är ju något man själv så gärna vill hela tiden. Önskar att man kan.
Men som inte går.

Nog om det, jag har ju i alla fall bestämt mig för att prova. Och det måste ju
vara värt något i alla fall....

Bjussar på en bild tagen i augusti i år. Finstämd och lite vemodig....



Var rädd om dig!