inasliv

och mitt smultronställe på jorden. Här, på klipporna, skulle jag kunna sitta
en hel dag och bara titta. När jag kommer hit blir jag lugn i sinnet och
otroligt lycklig. Det är så ofantligt vackert! Havet, klipporna och så bergen som
bildar en nästan overkligt vacker kuliss......

Vår stationära dator har kraschat och på den har jag ett antal hundra bilder liggandes som jag inte hunnit säkerhetskopiera till den portabla hårddisken. *suck* Sååå typiskt mitt liv.

By night......

och där föddes jag.
Så vackert att det nästan gör ont.



Har jag rätt eller har jag rätt? :o)

Någon har glömt ett glas i fönstret.
I huset, som ligger alldeles intill vägen, mördades en far av sin son.
Sedan dess har huset stått tomt och övergivet.
Sedan jag var barn har jag alltid undrat över det vackra tomma huset.
Vem lämnar ett hus till förfall? Varför?
Nu har jag fått svaret och vet samtidigt att jag alddrig skulle vilja bo där, inte nu,
när jag vet husets tragiska historia......

Vid ett övergivet hus med en hemsk historia, utmed vägen till Sollefteå, fann jag den öppna dörren....

Efter att ha blivit ompysslad av mina älskade föräldrar. Faktiskt de bästa föräldrar man kan ha.
Jag har otur med det mesta i livet, men när det gällde att kapa till sig föräldrar lyckades jag
ha turen att få de två bästa.

Hur som helst. Mina dagar vid Höga Kusten har varit underbara. Min själ har tinat och ångesten
känns avlägsen, jag hoppas det fortsätter kännas så. Det är ju hög tid att jobba ihop pengar till
den annalkande julen. *kräks*

Julen i år får mig att vilja vomera. Har INGEN lust alls. Känner att jag helst skulle slippa. Men
sån tur har man inte, det är bara att bita ihop och se glad ut. Förväntningar på julklappar ska
infrias, och ändå är det ingen som kommer att bli nöjd, det vet man i förskott. Varför försöker man
ens?! I år har jag bestämt mig för att det blir en enkel liten klapp var till barnen. Jag har varken
pengar, tid eller lust att vara påhittig och klurig nog för att hitta julklappar som får ungarna att häpna
av glädje, mest beroende på att i år ska 7 ungar ha julklappar. Och presentkort VÄGRAR jag att köpa.
Dom får nöja sig med det dom får helt enkelt. Passar det inte får dom väl lämna tillbaka det dom fått
och ta pengarna.....

Nog om detta för tillfället.....Det här mina vänner, är vad jag fick lämna i morse. Bilden togs strax
före åtta i morse....vackert så det gör ont i själen nästan......



Bilden togs 20 meter från mina föräldrars ytterdörr.....Att få ha den utsikten alldeles utanför
dörren till vardags är en ren lyx! Men å andra sidan är mina föräldrar värda all lyx i världen.

Fler bilder kommer snart.....först måste jag bara pussas och gossa med mannen i mitt liv,
som jag nästan saknat till döds.

Jag skulle ju börja jobba idag. I går kväll drogs rullgardinen ner igen. Brutalt. Inte en minuts sömn på hela natten. Hyperventilerade. Hjärtat bankade hårt i bröstkorgen. Klåda på bröstkorgen. Huvudvärken vägrade ge med sig.
Jag ville bara krypa ihop till en liten boll och gömma mig någonstans där ingen kunde hitta mig.
Sambon lämnade lillfisen på dagis så jag fick ligga kvar i sängen. Där blev jag liggandes. Klarvaken och ångestladdad. Försökte tänka positivt. Lätta och glada tankar, men ångesten hade tagit sitt grepp...

Hela dagen vankade jag omkring. Ingen ro att sitta stilla, ingen ro att ligga ner.

Jag blev hemma från jobbet. Sviken av mig själv. Jag känner inte igen min egen kropp, min egen själ. Vad fan är det som händer?!



Ska jag lägga mig ner och ge upp? Sluta kämpa emot och bli en darrande hög av ångest?

Nääääääääääääääääääääää........jag vill leva och vara glad!

I morgon börjar jag jobba igen. Halvtid. Känner mig lite smått illamående och har ångest, men jag ska dit. Punkt.
Jag ska hålla ut.

På Lördag morgon ska jag och mina tjejer på en road trip tillsammans. Vi åker till Härnösand för att umgås några dagar tillsammans med mina föräldrar. Bakom oss lämnar vi sambon och lillfisen. Det är första gången jag kommer vara borta från honom så länge. Det känns jobbigt, men är nog ganska bra, både för honom, för mig och för min sambo som behöver få lite egentid med sin yngsta son.

Med mig på resan tar jag självklart kameran. Jag ska ut i den norrlänska naturen och frossa. Det är så vackert där att en eller annan bild nästan måste jag få med mig hem och vara stolt över.

Idag var jag, lillfisen och sambon ute i skogen och promenerade. Vi hade kaffekorg och vi hade jättemysigt!



så nu blickar jag framåt. Jobbet i morgon och resan på lördag.....sedan får vi se.

Det är ganska arbetsamt och uttröttande att gå på dagis.......
En siesta på eftermiddagen kan behövas lite då och då...*l*...



Mammas gos! *älskar*

En grå, regning och trist dag som den här passar det kanske bra att
bjuda på lite färg.....

kan ibland vara ganska vackert, ibland är det fult och ibland är det rätt så kul!

Ser lite ut som en riktig spökstad, jag vet inte varför...kanske är det färgerna, molnens formation
eller de mörka siluetterna av husen.

Som en planet som är på väg att slukas av ett svart hål.......
Droppar är så otroligt facinerande!

Det KAN faktiskt vara vackert här i Årby också....*l*....



Fönstret är immigt och solen lyser genom dimman utanför. Jag har dessutom gått och blivit
dropptokig...*l*



Det blir så vackert sken utomhus när solen försöker ta sig genom dimman....

Fantastiskt härligt.

Men jag är nere på noll igen.
Begriper inte själv varför, men så är det.
Jag har inte kunnat ta mig för något idag, överhuvudtaget.
Jo, jag har ätit. Det är allt.
Sitter här som en blobb och inget blir gjort. Skulle behöva
gå och handla, men bara tanken gör mig kallsvettig som fan.

Skulle vilja ta en skogspromenad för att få sol på nosen.
Men det går inte. Jag kan inte. Benen är som bly och det blir
inget gjort....

Varför är det så här?! Vad fan är det som händer med mig?
Jag kände mig så säker på att allt började bli bättre, och så
vaknar jag och är på noll igen....och solen skiner och här sitter
jag.

Missförstå mig inte för jag sitter ínte och tycker synd om mig själv.
Inte på något vis alls. Däremot blir jag förbannad och frustrerad.
Det känns som att man är så maktlös, det är svårt att förklara.
För de flesta av er känns det kanske väldigt naturligt att tänka:
 - Ryck upp dig!
Men så enkelt är det inte. Jag önskar det vore!! Tro mig.

Jag vill inte vara en sån här människa. Jag vill inte ha det så här.

Jag har just insett att jag förmodligen har den minst besökta, minst kommenterade bloggen i heeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeela vida webben....

Men å andra sidan så kanske det spelar mindre roll, eller gör det det?
Varför bloggar man!? Har det inte liiiite att göra med att man gärna vill att någon läser, att någon
"ser" en? Eller gör man det endast och enbart för sin egen skull? Jag är inte riktigt säker på
svaret på frågan faktiskt....

Visst blir man alltid lika glad över kommentar på ett inlägg eller en bild man har jobbat med. Det
ska jag inte förneka. Visst blir man glad över att se hur besöksantalet ökar, om än så lite.


Men det ska nog ordna sig, jag får väl läsa mina egna inlägg och sitta här och bli alldeles
förstummad över hur klok och fantastiskt rolig jag är....:o))......

Å andra sidan, hur rolig kan jag vara när det mesta jag skriver handlar om hur jävla kasst
jag mår?!

*s*

så det får bli en innedag med stora bokstäver.
Lite småpyssel här hemma...kanske en film och en kopp varmt te med en bulle till.

Igår kväll lekte jag lite med kameran igen. Testade det här med slutartider. Det är roligt
att lära känna sin kamera och upptäcka nya roliga effekter.

Den här bilden tog jag på tv:n....aneldningen att bilden känns lite sned var att jag placerade
kameran lite snett framifrån...tänkte inte på det just då och nu är det ju för sent.
Jag bytte kanal till en musikvideokanal och det blev en ganska rolig effekt tycker jag....



Har lite fler idéer som jag ska testa under dagen.....får se vad det blir av dom.

Må så gott!

Förmiddagen spenderades inomhus det vackra vädret till trots. Ingen av oss hade någon större lust att vädra näsorna.
Razmus lekte nöjt, Ida jobbade på att få en ordentlig musarm, Stefan tog bilen till Vagnhärad och jag passade på att ta lite bilder. Kände mig kreativ och hade lusten. Även om tröttheten är totalt ohanterbar så trotsade jag den och tvingade mig själv att göra något som jag tycker om att göra.



ett exempel från dagen som jag är ganska nöjd med, men det finns en sak som
stör mig med bilden och det är att jag inte fick med hela slutet på vasen.....irriterande!

Nåja. På eftermiddagen hade jag skrapat ihop tillräckligt med jävlar anama för att
följa med och handla lördagsgodis. Efter godisinköp åkte vi till Ica Maxi och där
sprang jag på min urgulliga kusin. Då och då gör vi det, springer på varann. Hon bor
i Strängnäs så egentligen skulle vi kunna ses oftare. Men vi springer på varann istället.
Vi kramas och uppdaterar oss på hur vi har det i livet varje gång. Jag känner att jag mer
än gärna skulle umgås oftare. Malin är en otroligt varm människa. Jag tycker om henne. Har
jag alltid gjort, ända sedan hon var liten....hon var den lillasyster jag så hett önskade men aldrig fick.

Det visade sig att hon också befunnit sig där jag är. Sedan i april har hon varit sjukskriven, men går
på halvtid nu. Jag blev så lessen. Det jag, vi, går igenom nu är inget jag önskar ens min värsta
fiende. (Även om det kan finnas en och annan därute som skulle behöva få en släng av det för att inse
vad det handlar om, för att förstå H.U.R jävla dåligt man mår och hur lite man vill ligga till last.)

Nåja, jag har i alla fall bestämt att höra av mig till kusinen redan nästa vecka. Kanske åka över och
hälsa på. Jag har känt mig så nedrans ensam den senaste tiden.  Utan att jag funderat så mycket på
det, har jag isolerat mig rätt rejält de senaste åren. Jag som alltid varit social och haft en uppsjö av
kompisar som jag umgåtts med ofta. Jag saknar allihopa. Skratten. Att ha någon att prata med. Att
få lyssna. Tjejsnack.

Varför blev det så här? Vad hände?

Jag saknar er.



Men det där blev lite OT.
För dagen har ändå varit helt okej, och det känns som att det var ett tag sedan jag kände för att
säga så.......

GÅ UT

Så, sagt och gjort.....smög iväg till Skjulsta och hade med mig kameran.
Här är några av resultaten.

Så kan det gå.
Men jag hade inte förväntat mig något annat heller iofs.
Men ändå.
Jag hade nog hoppats lite.......

Bjuder på en blomma i glad färg.