inasliv

Förmiddagen spenderades inomhus det vackra vädret till trots. Ingen av oss hade någon större lust att vädra näsorna.
Razmus lekte nöjt, Ida jobbade på att få en ordentlig musarm, Stefan tog bilen till Vagnhärad och jag passade på att ta lite bilder. Kände mig kreativ och hade lusten. Även om tröttheten är totalt ohanterbar så trotsade jag den och tvingade mig själv att göra något som jag tycker om att göra.



ett exempel från dagen som jag är ganska nöjd med, men det finns en sak som
stör mig med bilden och det är att jag inte fick med hela slutet på vasen.....irriterande!

Nåja. På eftermiddagen hade jag skrapat ihop tillräckligt med jävlar anama för att
följa med och handla lördagsgodis. Efter godisinköp åkte vi till Ica Maxi och där
sprang jag på min urgulliga kusin. Då och då gör vi det, springer på varann. Hon bor
i Strängnäs så egentligen skulle vi kunna ses oftare. Men vi springer på varann istället.
Vi kramas och uppdaterar oss på hur vi har det i livet varje gång. Jag känner att jag mer
än gärna skulle umgås oftare. Malin är en otroligt varm människa. Jag tycker om henne. Har
jag alltid gjort, ända sedan hon var liten....hon var den lillasyster jag så hett önskade men aldrig fick.

Det visade sig att hon också befunnit sig där jag är. Sedan i april har hon varit sjukskriven, men går
på halvtid nu. Jag blev så lessen. Det jag, vi, går igenom nu är inget jag önskar ens min värsta
fiende. (Även om det kan finnas en och annan därute som skulle behöva få en släng av det för att inse
vad det handlar om, för att förstå H.U.R jävla dåligt man mår och hur lite man vill ligga till last.)

Nåja, jag har i alla fall bestämt att höra av mig till kusinen redan nästa vecka. Kanske åka över och
hälsa på. Jag har känt mig så nedrans ensam den senaste tiden.  Utan att jag funderat så mycket på
det, har jag isolerat mig rätt rejält de senaste åren. Jag som alltid varit social och haft en uppsjö av
kompisar som jag umgåtts med ofta. Jag saknar allihopa. Skratten. Att ha någon att prata med. Att
få lyssna. Tjejsnack.

Varför blev det så här? Vad hände?

Jag saknar er.



Men det där blev lite OT.
För dagen har ändå varit helt okej, och det känns som att det var ett tag sedan jag kände för att
säga så.......