inasliv

Jag hade kommit igång med mina arbetsprövning och den gick över
i arbetsträning. 2 timmar per dag. Kände mig jättepositiv, glad och nöjd
över att allt rullade på. Fick lite struktur på dagarna. Så missade jag
medicineringen en dag.....

Hade aldrig kunnat ana att jag skulle falla så hårt på grund av att missa
en dags medicinering. Har ju tagit mina mediciner som jag ska efteråt,
men det har inte hjälpt. Jag är nere i skiten igen med allt vad det innebär.

Det är märkligt - man är 40 år och tror att man har koll på livet och sig själv.
Helt plötsligt får man inte ihop en enda pusselbit hur man än försöker. Allt
blir bara en stor sörja som man står mitt i och stirrar håglöst på.

Jag försöker vända mitt liv. Försöker hela tiden "ta tag i mig själv" och "rycka
upp mig". Alla som "vet" hur man ska ta sig ur sörjan låter mig piggt och hurtigt
ta del av sina teorier om hur jag ska göra. För dom låter det så himlans enkelt.
Jag får känslan, och vet, att de allra flesta tycker att jag är helt hopplös. Att jag inte
bara lyssnar på alla råd och gör som dom säger....

Men samtidigt kan jag ju inte begära att någon annan ska förstå vad jag går igenom,
när jag inte förstår det själv ens en gång. Hur skulle jag kunna göra det?!