inasliv

Här kommer mitt bidrag till veckans fototriss. Mina bilder håller
biltema den här veckan. Förra helgen var det veteranmarknad
här i Eskilstuna och där var naturligtvis jag och min kamera :o)
Här kan Ni se fler jättefina bidrag!

Jag vill bara få vila från den här jä**a ångesten. Jag
vill vakna och vara tom på panik. Jag vill känna hjärtat
slå normala slag. Jag vill vara glad och harmonisk. Jag
vill kunna slappna av när det gäller mitt liv, min ekonomi,
mina vänner och mitt jobb.

Jag vill fan kunna fungera som alla andra!!

Jag har varit less på den här ångesten länge nu, men
nu börjar jag känna mig överless och förbannad.

Vad är det för liv att knapra tabletter för att klara en
vardag?!? Varför ska det behöva vara så här?!?

Jag sätter på mig det bekymmerslösa ansiktet inför
mina barn och min sambo. Jag vet ju att dom mår dåligt
av att se mig ha så ont innuti. Jag vet ju att dom inte
riktigt förstår vad som händer med mamma och sambo.
Och jag kan inte riktigt förklara, för jag förstår det inte
själv.

Det känns som att jag förstör mitt liv, och inte bara mitt
utan hela min familjs. Den känslan är så sjukt tung att
bära att jag blir alldeles matt. Den dränerar mig på
energi och får mig att må illa.

Det här med lobotomi börjar kännas som en bra idé.
Hellre känner jag varken glädje, sorg, ilska eller kärlek.
Det känns lockande att inte känna något överhuvudtaget
till motsats mot all ångest, panik, dåligt samvete och
frustration......

har en stark ond aning. Jag hoppas det inte gäller
våra framtidsdrömmar, hoppas inget stjälper allt
nu när vi alla har ställt in oss på en nystart.

Men visst vore det väl typiskt?! Den där förbannelsen
som lästes över mig när jag föddes sitter i, fortfarande,
efter 40 år.....

Vi behöver det här. Vi vill det här. Till 100%.

Jag vet att om vår nystart inte blir av så kommer
luften att gå ur oss totalt. Vi hoppas allihopa så starkt
att när vi får veta att det inte kommer att hända så
kommer det att påverka oss alla så starkt.

Snälla alla ni som till äventyrs läser min blogg -
håll tummarna för oss.....

.....

med att försöka överleva dagens ångest och panikattack.
Vägrar ta Sobril, av två anledningar. För det första blir jag
så såsig, dåsig och trött av dom. För det andra är dom ju
starkt beroendeframkallande, och jag vägrar att bli beroende
av sånt skit!

Jag försöker ligga på sängen och bara ta det lungt, tänka
vackra positiva tankar och slå bort det som plågar mig så.
Vill ligga på spikmattan, att känna svedan och hettan på
ryggen får mig att känna att jag lever. Smärtan fyller mig
med liv. Men jag har bestämt att jag ska ligga på den på
kvällarna, för jag sover ganska skönt efteråt.

Jag skulle vilja gå ut, men kan inte. Mitt osynliga koppel
och sociala fobin som växer inom  mig gör det omöjligt.
Utan någon med mig, får jag bli hemma helt enkelt.

Jag måste bort härifrån, jag måste få min nystart i livet.
Ju mer jag tänker på det, desto viktigare och mer själv-
klart känns det....

består i att stå mitt emellan diverse olika gräl och diskussioner.
Jag är oftast inte inblandad i själva konflikten, men alla blir ändå
tillslut mest förbannad på mig. Varför? Jo, för alla vill att jag ska
stå på deras sida och hålla med just dom. Gör jag inte det sviker
jag eller så är jag en riktigt usel jävla morsa.

Och så undrar dom varför jag äter antideppresiva och lugnande
tabletter!??!?!?!?!?!??!

I dagarna har det varit konflikter mellan alla, på olika sätt, av olika
orsaker. Jag blir uppriktigt sagt lika jävla less på dom allihopa!!!
Ibland skulle jag vilja sticka iväg och sätta mig i en stuga, alldeles
ensam, och njuta av tystnad, ro och harmoni.

Som om det inte var nog med alla konflikter som redan finns, så
har mina döttrar börjat tycka det är JÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTEkul att lära sin
4-årige lillebror en massa fula saker att säga. Så nu har han ett
stort förråd av "fulheter" som han mer än gärna kastar i ansiktet
på kreti och pleti.

Just nu är vi sjuka hela familjen. Jag, Razmus, Ida, Towe och Stefan
har varit genomförkylda och i  och med att vi alla är hemma från
skola/jobb så går vi varann på nerverna mest hela tiden.....

I  morgon ska dom till jobb/skola allihopa och själv ska jag vila
upp mina nerver och förhoppningsvis slippa dopa mig för att orka
med dagen.

Det var veteranbilsmarknad här i Eskilstuna i helgen, och
en av alla gamla vackra bilar var denna. Det fanns massor
av fina fotoobjekt där, kameran gick varm :o)

Den här bilden har jag lekt lite med i Picasa och photoshop.
Jag ville lägga till ett filter för att verkligen understryka bilens
ålder.

Här är mitt bidrag, det första på ett tag nu :o)
Och här kan du se fler fina bidrag på temat, rörelse







Hunden på bilderna heter Elis och är mina föräldrars. Han är en whippet, men
tävlar inte.....
Röra sig, och göra det fort, gillar han dock :o)

Mitt bidrag blir mitt smultronställe, de släta klipporna i Härnösand.

Här kan Du se fler bidrag till fredagsfärgen :o)

Så jag länkar till den här, var med Du också!
Kanske blir det just Du som vinner det vackra
fatet!!



Klicka bara på bilden så kommer Du till utlottningen!

det är upp och det är ner, och det svänger snabbt och ofta.
Det är psykiskt uttröttande. Det känns som att mina nerver
ligger utanpå just nu.

Jag är så full av vilja att göra saker, men har så lite ork och
gnista just nu.

En irriterad, sur, gnatig, ful och trött kärring - det är jag för
tillfället. *ryser* Allt det jag aldrig ville bli liksom.

Inser plötsligt varför min blogg är så folktom *haha*

Någon som vill byta liv med mig?! ;o)

är så  trött och matt, jag vill bara sova! Men efter att ha
legat i en timme och försökt komma till ro och somna,
insåg jag att det förmodligen är bättre att gå ut från
sovrummet. Stefan sover så gott, så gott....
Själv har jag en såndär natt när tankarna inte går att
stänga av överhuvudtaget. Dom far runt, runt och jag blir
galen på dom! När jag tillverkades glömde dom bort att
förse mig med den där knappen som stänger av tankar,
helt klart!

Jag förstår inte att det ska vara så svårt!!

Jag sitter inte här i mörkret och tycker synd om mig själv.
Jag sitter här och är förbannad på mig själv. Om det inte
skulle verka så dumt, skulle jag ge mig själv en riktig '
örfil och läxa upp mig, men jag tror inte att det skulle fungera
i praktiken faktiskt :o/

Sömntablett kan jag inte ta, för då lär jag inte vakna överhuvud-
taget i morgonbitti. Och jag måste ju lämna lilla gos på dagis.
Sista dagen för den här veckan, för dagispersonalen har
planeringsdagar torsdag och fredag. Och tjejerna börjar
skolan på  torsdag, fattar inte hur det ska gå att vara ensam
med goset....man på något sätt måste det ju gå.

Nu ska jag läsa lite bloggar och sedan göra ett försök igen
i sängen. Nattinatt!

så mycket att jag har ont i magen. Jag vill så jag knappt
kan tänka på något annat än just det. Jag önskar och
hoppas så  innerligt.

En ny start, ett nytt liv och en ny möjlighet. Precis det jag,
vi, behöver just nu. Både jag och Stefan. Och barnen.



Men det är så många frågetecken, så mycket praktiskt
som måste lösas först. Och det mesta hänger just nu på
en person. En person som har det allsmäktiga beslutet
om vår, min familjs, framtid i sina händer. Det är förvisso
en person som har det bästa för oss i sina ögon, men
ändå känns det så jobbigt att behöva lägga sitt liv i någon
annans händer på det här viset.

Nåja. IKEA-katalogen kom idag. Inte gjorde det min heta
önskan mindre påträngande direkt. Oj, vad mycket fint jag
hittade i år!!! Jag bläddrar och önskar att jag vore rik *l*

Jobbet då? Ja. Det visade sig idag att den 16/9 har jag varit
sjukskriven i ett år. ETT ÅR!! Det känns helt overkligt, i
synnerhet eftersom jag bara tagit något enstaka myrsteg
framåt när det gäller ångesten, paniken och resten. Man kan
ju tycka att det borde vara bättre vid det här laget och jag kan
förstå att omgivningen undrar varför det inte blir det. Detta
innebär hur som helst att jag måste ansöka om förlängd
sjukskrivning från Fk. Jag skickar in en ansökan och hoppas
att det går vägen. Har varit i kontakt med min handläggare
och vi har väl en liten dialog om vad som ska hända framöver.....

I övrigt kämpar jag på. Jag kliver upp på morgonen, skjutsar
Razmus till dagis och åker förbi jobbet....någon dag måste
jag ju kunna stanna och gå in!!!!! Sedan åker jag hem, skakig
och fylld av ångest, lägger mig på sängen och gråter, svär och
känner mig helt värdelös. Somnar och vaknar med jämna
mellanrum av sjukt dåligt samvete.

Och så drömmer jag. Om framtiden. Och hoppas att mina
drömmar ska gå i uppfyllelse.

precis vad en deprimerad och ångestfylld Ina
behövde en kväll som denna.......:o)

http://www.youtube.com/watch?v=TDk5P3--uF0

Kan man skämta om allt? Bör man ta illa upp,
eller kan vi skratta åt Järvhedens cp-låt med gott
samvete?

i morse igen. Fast idag åkte jag förbi jobbet i alla fall. Stannade
på en parkering i närheten och försökte verkligen samla mig, hitta
andningen och lugna ner mig så att tunnelseendet och paniken
skulle ge med sig. Gick inget vidare, i bilen hem insåg jag plötsligt
att jag kanske inte borde köra bil i det tillståndet. Kändes som en
surrealistisk film, snurrigt, skakigt och mer eller mindre utan kontroll.

Jag vill verkligen må bättre och jag är villig att pröva vad som helst
för det. Nu har vi investerat i en spikmatta. Det ska visst vara avstressande,
lugnande och bra för sömnsvårigheter att ligga på en sån. Jag provade
hemma hos mamma och pappa när vi var där, men inte tyckte jag då
att det var något speciellt med att ligga på mattan, mer än att det gjorde
grymt ont precis när man la sig ner och när man skulle resa på sig.
Men kanske blir det bättre med tiden, om man ligger regelbundet,
Jag vet inte, men jag är villig att prova.



Den här mattan har 13 000 st "piggar" som är sylvassa.

Utöver spikmattan, medicinerna och terapin har jag börjat med yoga och
så gott som slutat med kaffe. Kaffe ska nämnligen inte vara bra heller
när man är deprimerad. Som jag sa - jag gör vad som helst för att må
bättre!

Ja...fula ord. Jag vet. Men det är så jag känner det.
I morgon är det dax för jobb och jag sitter med ångest
och tunnelseende. Overklighetskänsla. Är trött in i märgen.
Hjärtat rusar.

Någon som vill byta liv med mig?

Det är så mycket som "hänger i luften" just nu. Många
frågetecken som ska rätas ut och förhoppningar som
jag hoppas ska slå in. Men det kommer ju inte att bli
så - det vet jag ju! Jag kommer att bli lika besviken som
vanligt.

Jag står still på samma jäkla fläck och stampar. Det är
som förgjort! Men tydligen är det helt normalt, att det tar
tid att komma tillbaka, "i det skick du var när du kom hit
första gången, vore jag förvånad om du redan varit bättre."
sa min psykolog sist. Nåja, det är väl bara att gilla läget.

Men vad gäller allt som händer runt omkring mig, oss,
just nu så blir det ju inte bättre, utan snarare sämre.
Men jag drömmer vidare, drömmer om det som ligger
runt hörnet. Mitt - vårt - nya liv.

men min kamera ville inte riktigt vara med ikväll......Det här var väl den enda bilden som
är visningsbar, men vackert var det när man stod på plats i alla fall :o)

I övrigt så har vi haft en trevlig kväll med grillat och gott tillbehör i Vagnhärad. På vägen
dit fick jag ett riktigt ångestanfall och fick svårt att andas och tunnelseende. Ville bara
att Stefan skulle vända om och skjutsa hem mig. Men det gick bra tillslut. Jag överlevde.

och jag och Stefan tog Razmus ihanden för att gå ner på
stan och ha lite roligt. Men vid stadsparken tog det roliga
slut då himlen öppnade sig och formligen vräkte ner regn
och hagel.....



Jahapp, det var bara att vända hem och sätta sig i soffhörnan med myskläder och
chipsskålen istället........

Inte så dumt det heller iofs, men när det ordnas något kul här i stan så är det ju trist att
det ska regna bort ju......

Och Razmus har börjat gilla att åka karusell :o)

det här med min depression. Idag har det verkligen gått
upp och ner. Vaknade på bra humör, sinnessjukt trött, men
på bra humör ändock. Sedan har det bara gått neråt. Mitt
på dagen hamnade jag i en hög på sängen och ville bara
skrika, sparka, gråta och gömma mig. Det är så konstigt
att det går så upp och ner, så plötsligt allt förändras.

Tröttheten är nästan övermäktig. Men jag kämpar på så
gott jag kan och gör mitt bästa för att hålla mig vaken
dagtid. Idag var vi nere på stan, sambon följde med och
det var nog bra det. Jag hade aldrig fixat att gå där själv.

Lite "problem" dök upp under promenaden ner till stan,
men förhoppningsvis så löser det sig med tiden även
om det kommer att krävas en del av familjen under tiden.

Nästa vecka ska jag till psykologen igen, ser fram emot
det! Ska bli skönt att få prata av sig, allra helst om det
märkliga känslor jag fick under Härnösandsresan.......


Man önskar ju att livet kunde vara liiiiiiiiiiite enklare ibland.

Jag pratade med en vän som också har ångest, depression, panik och som har haft
det i flera år nu. H*n medicinerar för det precis som jag. Jag önskar ingen att må
så här, men det är väldigt skönt att veta att man inte är ensam, och att någonstans
finns det någon som förstår vad man går igenom helt och hållet.

Jag förstår ju att folk i min omgivning börjar tycka att jag är riktigt jävla jobbig med
mina "humörssvängningar", depressioner och min ångest. Att jag inte "kommer igång"
med livet. Det har ju gått så lång tid nu och och jag borde ju vara "frisk" ju!! Och tro mig
när jag säger att det finns ingen som önskar DET mer än jag!! Jag är less på att vara
hopplöst jobbig för min omgivning. Jag är skitless på att ha kass ekonomi. Jag är tokless
på att inte kunna känna glädje och harmoni. Jag är mest av allt less på att vara trött!

hålla tungan rätt i munnen när man kör bil. Razmus är fullt koncentrerad när
han får köra batteridriven bil alldeles själv på Kolmården.

Jag vaknade i morse med en djävulsk  huvudvärk, och den
har hållit i sig hela dagen. Jag har så ont att jag känner mig
illamående och yr av det. Hade hoppats på det utlovade
åskvädret, och att det skulle få huvudvärken att gå över.
Men något åskväder såg vi inte skymten av!

I morse åkte stora tjejen med pojkvän till Härnösand. Skönt!
Dom har bara varit hemma sedan i torsdags, men jag är
redan ganska less. Kanske mest beroende på att dom är
så jäkla sura på varann hela tiden. Det är tjaffs för det mesta
om småsaker och man undrar ju hur dom orkar med varann.
Förhoppningsvis blir det bättre när dottern börjar skolan och
pojkvännen på SFI.



I morgon funderar jag på att ta mig ut i skogen för lite rekreation och bärplockning.
Känner att jag behöver frisk luft och ensamhet. Men det är bara en fundering ännu
så länge - sitter huvudvärken kvar blir det sängen efter jag har lämnat Razmus på
dagis.

porträtt här. Åtminstone för att vara ett porträtt taget "i stunden", utan
några förberedelser.....

Hunden heter Elis och är min mamma och pappas lilla bebis :o)

lite så jag känner mig.....innuti.

Men det var ju inget annat att vänta, trots att dagen
började så bra.

Men jag har bestämt mig för att det här ska funka nu.
Så är det bara!


Det kan ju faktiskt vara skönt med vardag efter en slapp och slö sommar. Lite
rutiner i tillvaron mår man bara bra av......

är det dax att börja jobba igen. Halvtid.
Ska bli intressant att se hur det går, men som
det känns idag så kommer det att gå bra.
Ingen ångest, ingen panik. Men så sitter jag ju
i hemmets trygga vrå också....

Men om jag tänker positivt ska det nog gå
finfint.

Idag ska jag i alla fall gå ner en sväng på stan
och titta på knallarna, om dom är kvar :o) Kanske
får kameran följa med också.......


Jag är i alla fall glad över att kunna skriva att den här sista
dagen av min semester började som en bra dag....återstår
att se hur den slutar....

Det är så vackert att det gör ont. Och jag känner nog alltmer
att jag skulle vilja ha tillgång till den naturen varje dag.
Vi hittade ett hus, billigt och med renoveringsbehov, men
det föll på att källaren var full av mögel. *S* Sånt vill man
inte ha!!
Hittar vi rätt hus och tillfälligheterna stämmer, så flyttar vi
nog. Att Stefan får veckopendla ett tag framöver är ju iofs
ett stort minus, men det får vi ta. Vet man att det är en
begränsad period klarar man det.







Bilderna är tagna utanför militärfortet på Hemsön som ligger utanför Härnösand.

kändes tyngre än vanligt den här gången.
Jag vet inte varför jag har reagerat som jag gjort på den
här semesterresan. Har haft daglig ångest och vissa
gånger panik.
Ändå, trots allt, kändes det tungt att åka hem igen.
Det kan ju å andra sidan bero på att jag inte trivs så
bra där vi bor just nu......

Jag vill ha ett hus, med en trädgård, där Razmus kan
leka. Jag vill ha trevliga grannar med barn i ungefär
samma ålder som Razmus som han kan leka med.

Meeeen, nu är vi hemma igen och vardagen har så
smått börjat. Ida har kommit hem från Bulgarien
tillsammans med Georgi. Towe har kommit hem från
pappa och på måndag börjar vi att jobba igen....

Nåja, det är ju så livet är. Det är bara att bita ihop.
Jag hoppas bara att jag håller ihop under hösten.

när det gäller min ångest. Förstår mig inte riktigt på
varför jag får såna enorma ångestattacker?! Har
hittills klarat mig helt utan Sobril och det är jag jätte-
stolt över faktiskt! Men många gånger har jag känt
att jag har velat.......

Idag var vi på mitt smultronställe på jorden. När jag
kommer dit går jag ner i varv och blir alldeles lugn och
lycklig i hela själen. Klubben, på Hemsön, utanför
Härnösand. Mitt ställe på jorden. När jag kommer dit
kommer jag hem. Mentalt och själsligt. Det är vackert
så man nästan vill gråta, tyst och stilla. Allt som hörs
är havet. Allt man ser är klippor och horisont.

I morgon onsdag, ska jag åka dit ensam, jag ska
sitta på en klippa och titta ut över havet när solen går
ner. Jag ska ha en mjuk härlig filt med mig, en ljuslykta
och en termos med varmt te. Kameran ska riggas i god
tid innan solnedgången. Sedan ska jag sitta där och
vänta. I det kolsvarta mörkret ska jag lyssna på vågorna
och titta mot stjärnorna. Strax innan fem ska jag ta bilder
på solen när den sakta stiger upp vid horisonten.....

Det har jag drömt om i många år. Att få spendera en
natt, ensam, på klubben. Bara jag, naturen och mina
tankar. Och min kamera.



Ett hjärta i klipporna, undrar om någon har ristat in det eller om det är naturens
eget verk.

Razmus njuter av bottenhavets "varma" vatten......
Det bor INGEN badkruka i den lille killen kan jag
meddela!



Det var lite märkligt att komma upp till Härnösand den här gången.
På vägen upp kände jag av ångesten på ett sätt jag inte gjort på ett
tag nu......första natten ville jag bara hem. Kom inte till ro att somna
ordentligt och låg istället och vred mig i sängen. Ångest med stooora
bokstäver. Men jag tog inga sobril och det känns jättebra! Jag klarade
mig ändå! Toppenbra!

Det kanske är för att min pappa är militär och jag är uppvuxen
med militärmusik, jag har det kanske i blodet. Men trummor och
säckpipa i perfekt harmoni - det kan inget slå!

http://www.youtube.com/watch?v=8LdAinyApHA