inasliv

men det kommer liksom inte ut.
Jätteskum känsla, men jag börjar bli lite
van för så har jag ju haft det i något år nu....

Jag vill ta min kamera och gå ut och fota.
Jag har massor av idéer, men det hjälper
liksom inte när jag inte kommer utanför
vår dörr.

Lite bilder kan man ju ta här hemma, men
föremålen är ju lite begränsade. Men man
gör ju vad som kan för att få ensamma
timmar att gå.....

i mig själv.

Sommaren pågår för fullt därute, människor njuter av sol och
värme.

Själv sitter jag på sin höjd ute på balkongen och tittar ut på
trafiken nedanför.

Jag kan inte gå ut. Jag försöker, jag gör mig redo, men när
jag ska gå ut genom dörren fastnar jag liksom. Jag vill inte.
Jag kan inte.

Är Stefan eller Razmus med går det ganska bra. Men ensam
fungerar det inte alls.

Så jag går omkring här hemma, i den varma lägenheten och
önskar hett att min hjärna ska sluta fåna sig och bli normal
igen. Eller åtminstone att kroppen ska skita i vad hjärnan
säger och göra som den (jag) vill.

Alltså, jag hittar inga ord att beskriva med. Sinnessjukt trött.
Makalöst trött. Obeskrivligt trött.

Natten som var gav jag upp när jag kikade på klockan och
den visade 03.15. Då klev jag upp och hämtade en sömn-
tablett. Dumt, dumt...men jag fick ju sova i 2½ timme i alla
fall. Vaknade som vanligt alldeles yr och smått förvirrad.

Jag fick upp Razmus och fick på honom kläder. Vi gick ner
till bilen och jaha, batteriet var helt dött!!!! Fan. Det var bara
att gå upp igen och hämta cykeln. Yr, förvirrad och skittrött
var det bara att cykla iväg till dagis och lämna mitt gos och
sedan med räserfart hem igen där sängen väntade.....

Kunde såklart inte somna på en gång, utan låg väl en timme
och väntade på att få snarka. Tillslut så........

Tjugo över elva vaknade jag, med mitt vanliga dåliga samvete
över att ha sovit bort hela dagen.

Resten av dagen har jag yrat omkring, jag förstår mig inte på
min yrsel och den blir bara värre och värre för varje dag.

Kvällen avslutas med ett riktigt praktgräl med sambon.

Frågan är om jag tänker vakna överhuvudtaget i morgon......
Om jag överhuvudtaget lyckas somna alltså....

Jag kanske sover vidare.........



Avslutar med en totalt misslyckad suddbild på en förgätmigej........fast jag gillar
färgerna.......faktiskt! :o)

rinner sakta ner för mina kinder.
Tröttheten börjar ta ut sin rätt, nu är jag lättrörd kan jag meddela.
Fast jag hoppas att det inte anses att vara lättrörd när man matas
med nyheter om barn som far illa och berörs av det...

Först var det de tre stackars barnen som blev brutalt vanvårdade
och misshandlade av den enda person i världen dom ska vara
trygga tillsammans med. Jag tänker inte använda ordet mamma
i samma mening, för någon mamma är hon inte! Rätten att kalla
sig mamma har hon förverkat.

Sedan den danska lilla ettåring som idag formligen stektes till
döds i sin pappas bil medan han jobbade.

Och så såg jag just en snutt av en film på Svt2, där en far höll sitt
döende barn i famnen och när barnet dött, var tvungen att kasta
barnet över bord från ett fartyg. Jag vet inte vad filmen egentligen
handlade om, men när barn far illa, i verklighet och i film, mår jag
så fruktansvärt dåligt.

Och ikväll kan jag inte hålla tårarna borta, dom rinner sakta, svala
och salta nerför mina kinder. Och varje tår rinner för flera tusen
barn.

Det finns så otroligt mycket elände i världen och det är ju det som
gör ont. De tre historierna som triggat mina tårar ikväll är ju som en
liten, liten osynlig droppe i ett enormt hav.

Alla dessa barn som mest av allt behöver någon att vara trygg hos...
Alla dessa små liv. Oskyldiga och förvirrade. Rädda, små och
fullkommligt utelämnade till vuxna som trampar på deras liv när
dom egentligen borde lyfta dom, få dom att känna sig trygga och
älskade.

Denna jävla värld!

----------------------------------------------------------------

Jag tassar tyst in till min lintott, står en stund och bara lyssnar till
hans trygga, regelbundna andhämtning. Jag böjer mig fram och
andas in hans doft, hans lite sovsvettiga barndoft, och jag måste
verkligen bita ihop för att inte lyfta upp honom ur sängen. Jag älskar
när han somnar och sover i min famn. När jag känner hans kropp
vila tungt i min famn och när jag kan titta på hans trygga avslappnade
ansikte och bombardera honom med kärlek. Han snarkar till och jag
ler i mörkret och viskar tyst för att inte väcka honom: - Mamma älskar
dig, tack för att du finns i mitt liv. Sov gott min lilla prins!
Och jag vet att om han hade varit vaken hade han svarat som han
alltid gör: - Jag älskar dig också mamma, härifrån och till månen
och alla sjärnor och tillbaka.

------------------------------------------------------------------

ALLA små barn, precis varenda en, i varje del av världen, förtjänar
att få sova så tryggt och att få ha någon som älskar dom mer än sig
själva. Precis som min lintott.

Det verkar som att yrseln jag led av tidigare är tillbaka.
Om jag skulle försöka förklara hur det känns, skulle
jag säga att det är som en rejäl gratisfylla ungefär.
Jag har svårt att röra mig, för gör jag det rumlar jag
omkring och slår i överallt. Så länge jag sitter still, ligger
ner eller blundar går det bra, men öppnar jag ögonen
och får för mig att vara aktiv, blir det som gröt i hjärnan.
Jätteotäckt och trist att det är tillbaka igen!

Tröttheten gör mig också grötig, kanske lite av yrseln
kommer från tröttheten också iofs, men inte allt.
Mina livliga drömmar är tillbaka, konstiga och starka.
Känslor och upplevelser jag hade i drömmen, finns
kvar under dagen efteråt.....på gott och ont.

Det är ett elände, men har det gått över en gång
tidigare, ska det väl kunna göra det igen tycker man!

Här har ni en bild som illustrerar hur jag känner mig...



Mer då?!
Tja, nu är mina stora barn utflugna. Har bara lillgos kvar hemma.....känns
riktigt tomt och trist om jag ska vara ärlig. Men kanske kan jag slappna av
och börja njuta av tystnaden och frånvaron av tonårstrots snart.

ingenting - vilka brutalt kassa radbrytningar det blir när jag skriver här!!
Varför?!?! När jag skriver mina inlägg ser ju allt jättefint ut, men i och
med att jag klickar på [Spara & Publicera] så händer något. Jag förstår
inte vad, men skulle gärna vilja ha någon form av tips på hur jag kan
åtgärda problemet......någon??

Nu har jag verkligen försökt med allt, utom att ta en sömntablett.
Det blir inget bra att ta en sån om klockan har passerat 23...och
det har den ju!

Sitter här i den ljusa sommarnatten och vet inte vad jag ska ta mig till.
Är ganska less på det här nu. Ångesten. Paniken. Myrkrypet i benen.
Huvudvärken och mitt självförtroende som sjunker som en sten i
nattsvart hav.

Nä, dax snart att lägga ner, och börja om som lampskärm eller nåt.

Less, less, less, less...och jag är faktiskt jävligt L.E.S.S också!!!

Jag vill faktiskt sova och snarka ikapp med läckerbiten som ligger i
min säng! Jag vill vakna utsövd och full av energi och livsglädje. Inte
sitta här mitt i natten och känna att allt börjar spela mindre roll, bara jag
får slippa det här.

Hungrig är jag också. Som en varg.

Det är ett jävla gnäll på mig märker jag, men prova själv att sitta vaken
vareviga natt med Ångest, panik, myrkryp och en jävulsk huvudvärk och
veta att du inte kommer att klara av livet dagen efter - igen!

Nä, just nu låter det ruskigt lockande att vara en lampskärm. Om jag fick
välja skulle jag vara en orange, med bruna ränder och sånadär små
tygbollar som sitter på ett band, nertill. Jag, alltså i lampskärmsmodell,
ska sitta på en svarvad träfot, som en stolt nioåring har svarvat på trä-
slöjden och gett till sin tacksamma mamma i morsdagspresent.
Eller nå´t sån´t.

Klockan visar på 03.03 och jag är såååå jävla trött. Alldeles matt känner jag.
men jag lovar - får jag för mig att krypa ner i sängen bredvid min tungt sovande
sambo - så ligger jag där, vaken, medan tankarna far som en tornado genom
huvudet på mig och benen rycker i kramper som myrkrypen skapar.

Någon som vet hur fan man stänger av tankar???? Tell me.....pliiiiis.......

gör som anden, jag stoppar huvudet i vattnet och
låtsas om att jag inte finns! Jag är ett hopplöst fall.



Har haft några jävulska dagar på sistone. Men idag har jag åtminstone fått lite gjort.
Jag har tagit hand om disken, laddat diskmaskinen och diskat det som inte fick
plats i maskinen. Jag har bäddat sängen, fyllt en maskin med tvätt....och så har jag
duschat!!! Och detta fastän jag bara sov ca 1½ timme i natt!

Det är märkligt det där med sömn. Jag är så fruktansvärt trött, men kommer inte till ro.
Så får jag ångest, hjärtat klappar snabbare och jag får svårt att andas lugnt.
Sedan kommer myrkrypen i benen som ett brev på posten. Samtidigt är jag så trött,
så trött......
Så kommer morgonen och klockan ringer. Ina är som en gummigubbe, kommer inte
upp ur sängen överhuvudtaget. Och så får jag ångest och panik. Jag VILL till jobbet.
Jag VILL orka. Jag VILL vara normal. Men just nu är jag allt annat än normal.

Jag VILL så mycket, men har varken energi eller ork för något alls.

En sak som man kan vara riktigt riktigt säker på är att
det regnar på midsommarafton. Inte för att det på något
sätt påverkar mitt firande, eftersom vi inte firar något
direkt....men ändå. Solen är ju alltid trevlig att titta på och
njuta av!

Idag är det midsommarafton. Så döm om min förvåning
när jag steg ur min sköna säng i morse och såg.....
S.O.L.E.N!!!! Men säg den glädje som varar för evigt!?
Det dröjde en stund sedan öste regnet ner, precis
som förväntat :o)

Förresten, varför firar man midsommar överhuvudtaget??
För mig är det ingen rolig dag alls, jag firar hellre midvinter-
solståndet i december med en brakfest istället.



Bilden togs vid 11 på förmiddagen......men jag ska inte vara orättvis! Solen har visat
sig lite då och då under dagen :o)

huvudvärk, ont i hals och nacke samt snuvig.
Det är inte roligt att heta Razmus just nu....:o(
Inte Ina heller eftersom jag såklart inte kom iväg
till jobbet idag heller.



Makrobild på en ananas blir inte roligare än så här *s* Fast färgerna var fina tycker jag!

Hade en fin dag på Parken Zoo, vädret var lagomt mulet så att djuren
var pigga och busiga.
När vi kom hem hade Razmus skyhög feber och bara låg som en
liten hög i sängen, kokhet. Och samma är det idag.....
Det passar väl iofs ganska bra ihop med vädret, för att gå ut i det här
regnet vill väl ingen.

Hoppas bara att gos är pigg till i morgon så jag kan jobba.

dagar som varit kanonbra! Börjar känna mig som gamla
Ina igen! Känns underbart faktiskt!

Har börjat jobba halvtid och det funkar jättebra!
Har börjat fotografera igen, inspirationen och idéerna flödar!
Känner lust att träffa vänner och umgås igen :o)
Ser framåt med glädje.

Jag vet att det kan braka bakåt igen, och det lär det göra. Men
kanske inte lika långt bakåt och jag faller förhoppningsvis
inte lika hårt heller.

Jag hade nästan glömt hur härligt det kan vara att leva!









Tänk, för några månader sedan ville jag bara lämna allt detta vackra bakom
mig. Offattbart!