inasliv

i mig själv.

Sommaren pågår för fullt därute, människor njuter av sol och
värme.

Själv sitter jag på sin höjd ute på balkongen och tittar ut på
trafiken nedanför.

Jag kan inte gå ut. Jag försöker, jag gör mig redo, men när
jag ska gå ut genom dörren fastnar jag liksom. Jag vill inte.
Jag kan inte.

Är Stefan eller Razmus med går det ganska bra. Men ensam
fungerar det inte alls.

Så jag går omkring här hemma, i den varma lägenheten och
önskar hett att min hjärna ska sluta fåna sig och bli normal
igen. Eller åtminstone att kroppen ska skita i vad hjärnan
säger och göra som den (jag) vill.