inasliv

Förstår inte varför jag inte kommer ur den här deppen och ångesten!
Nu har jag hållit på i några veckor, och ändå tycker jag ju att saker
började vända för inte så länge sedan. Kände mig lite gladare, lite
mer hoppfull och hade mycket mer tillförsikt inför framtiden. Nu känns
allt bara nattsvart igen! Varför? Och varför förstår jag inte mig själv??

Yrseln har satt sig igen. Samma med tankspriddheten/glömskan. I
morse glömde jag helt bort vart jag parkerat bilen t ex.

3 veckor kvar, sedan flyttar vi. Inför det känner jag - inget. Det är
helt tomt!? Känner mig bara trött. Trött. Trött.

Jag hoppas att jag får en bra kontakt med försäkringskassan i Härnösand.
Så bra som den jag har här i E-tuna kommer jag ju inte att få, det
går helt enkelt inte. Men någotsånär i alla fall hoppas jag. Sedan en
bra kontakt på arbetsförmedlingen och så en bra psykolog förståss....

Det är mycket som "hänger i luften" känns det som....lite för mycket.
Vi vet tex inte vart Ida ska gå i skolan för ingen svarar oss på frågan
om flickstackarn får gå i Sundsvall. Vi tjatar och jagar, men ingen vet
något och ingen kan tydligen ta något beslut i frågan heller. Fan, jag
blir så irriterad! Hon är 16 år och behöver få veta, behöver få ställa in
sig på hur det blir för henne.

Nah, vi får jaga vidare helt enkelt.

Kram på er!

Har fått ny medicin och den fungerar inte alls. För det första
smular den sönder direkt man stoppar den i munnen och det
smakar blä!
För det andra har jag fått tillbaka all ångest och alla mörka
tankar. Jag har sån ångest att jag knappt kan andas och
jag kan inte slå bort tankarna som vandrar fram och tillbaka.

Fan.

Ska livet verkligen vara så här?! Jag undrar.....
Varför kan jag inte bara få kasta av mig ångest,
depression och panik i soptunnan och gå vidare?
Är så jävla less på det här nu!

Jag ser inte ens något mönster i mitt mående, utan
det kommer och det går precis hur som helst!

Just nu är allt skit. Inte ens tanken på flytten, på
huset eller på framtiden uppe i Härnösand får det
att kännas ens lite bättre. Jag vill lägga mig ner,
somna och aldrig mer vakna. Känner att livet inte
har något överhuvudtaget som får mig att vilja vara
kvar.

Jo förresten. Barnen såklart! Men hur är det att växa
upp med en ständigt tyst och tillbakadragen mamma.
En mamma som är ständigt trött, som pratar så lite
som möjligt och som inte kan förmedla någon sorts
livsglädje alls. Jag känner mig så satans värdelös
just nu. Jag älskar mina barn och vill så mycket, men
det fungerar inte. Ingenting fungerar.


Jag hoppas det vänder snar. Riktigt snart.