inasliv

......näh......jag ska skona er! Min outfit för dagen passar
sig inte på bild. Jag har målat idag så jag har inga fina
kläder på mig alls. Inte för att jag brukar ha det, är man
en kroniskt trött, deprimerad och ångestladdad 3-barns
mamma som till råga på allt är gräsänka 2 månader framåt
har man ingen större lust eller ork att bry sig så mycket.

Med två tonåringar och en fyraåring i huset får man inte
mycket hjälp. Känner mig för tillfället som en gammal
hederlig hushållspiga. Å andra sidan är det det enda jag
orkar med just nu, och något ska jag väl göra!

Hade kontakt med min handläggare på Fk idag. Hon ska
försöka få en så bra överlämning som möjligt till flytten.
Förhoppningsvis hittar vi en bra arbetsplats där jag kan få
arbetsträna efter nyåret. Det är bara att hålla tummarna.
Det är tveksamt om vi hinner påbörja något här i Eskilstuna,
med tanke på att jag flyttar om mindre än två månader....

Jag försöker att ta mig för lite saker på dagarna i alla fall.
Om jag inte gör det är det lätt att jag sover bort alla ljusa
timmar vi har. Inte för att det på något vis påverkar min
nattsömn, jag är kroniskt trött och skulle nog kunna sova
hela dygn om jag fick och kunde. Men i alla fall, det jag
försöker "roa" mig med är att måla.

Det jag har kvar att måla är sänggaveln till vår dubbelsäng och en spegel. Jag vill
ha mycket vitt i huset när vi har flyttat och både sängen och spegeln ska bli vita.

Jag vill passa på att be om ursäkt för att jag inte varit så meddelsam på sistone.
När jag blir sådär nere orkar jag inte, varken svara eller skriva egna inlägg i andras
gästböcker. Men jag läser, jag följer er och gläds med er andra när ni har dagar
då allt känns bra.....Kram på er alla!

För 41 år sedan idag föddes en liten tjej som fick namnet
Caroline.

När hon var 10 år och jag 9 korsades våra vägar, vi blev
grannar. Hon var den första kompisen jag fick här i Eskilstuna
efter att ha flyttat ända från Härnösand.

Caroline var en bra kompis och granne. Vi lekte sporadiskt med
varann åren efter. När hon tagit studenten fortsatte hon på
universitetet i Umeå och det var där hon bodde när hon och
hennes varma och generösa familj fick det hemskaste besked
man kan få.

Caroline hade leukemi. Hon kämpade tappert och hårt mot
sin cancer och under den tiden fann vi varandra igen. Jag bodde
med henne i Uppsala när hin skulle få cellgifter. En vecka var
vi där och vi kom varandra otroligt nära.

När jag fick veta att jag var helt oplanerat gravid var hon ett
stort stöd för mig, även fast hon blev orolig. Hennes familj var
ett stort stöd även dom och vi kom än mer nära varandra.

Den julen, 1992, när jag höggravid satt vid hennes sjukbädd
uppe på infektionskliniken och såg henne gråta av smärta när
hon skulle dricka lite yoghurt trodde jag inte att vi skulle få
behålla henne hos oss länge till. Hon mådde inte alls bra och
jag kände mig skamsen. Jag satt med ett liv inuti mig och där
låg min bästa vän och tynade bort i plågor.

Men hon överlevde den pärsen. Till allas förvåning men till stor
glädje och lättnad.

Jag firade nyår med hennes familj det året. Jag visste att 1993
skulle bli ett stort och spännande år för mig, och tillsammans
lovade vi varann att just det året skulle bli det bästa i vårat
liv. Det kunde ju inte bli värre, som hennes mamma sa.

Om vi visste hur fel vi hade!

På nyårsdagen frågade jag Caroline om hon hade något emot
att jag döpte mitt barn till Ida Marie Caroline. Inte för att jag
på något sätt gett upp hoppet om min vän, utan tvärtom, för
att jag visste att Caroline var en stark och beundransvärd
person. Egenskaper som jag önskade att mitt barn skulle få!
Dessutom är Caroline ett vackert namn.
Hon kramade mig och bedyrade att hon skulle bli  jätteglad om
mitt barn skulle få hennes namn.

Någongång i slutet av januari det året tappade vi lite kontakten
jag och Caroline. Vi pratade i telefon några gånger per vecka,
men träffades inte som vi brukat. Vi skojjade om roliga namn
på bebisen och pratade om att jag ville ha henne med på för-
lossningen. Självklart ville hon vara med!

Den 21/2 var jag beräknad att få min bebis och dagen D närmade
sig med stormsteg. Jag längtade och planerade och vilade inför
den stundande förlossningen.

På söndagskvällen, den 20/2 satt jag i soffan och insåg att jag
inte hade pratat med Caroline på länge. Jag lyfte på luren och
ringde ett samtal som skulle bli något av det värsta jag ringt i
mitt liv.

Carolines mamma svarade och jag frågade som vanligt hur det
var med henne, hon svarade inte på min fråga utan ställde genast
en motfråga om hur jag mådde. Jag tror att jag insåg direkt att
något var fruktansvärt fel. Jag frågade efter Caroline, sa att jag
ville prata med henne.

Carolines mamma sa åt mig att sätta mig ner, hon bad mig flera
gånger att lova henne att jag satt ner.

Nej! Var det enda jag fick fram. Nej!

Carina, i fredags somnade Caroline in. Hennes kropp orkade inte
längre. Hon somnade in trygg med oss runt omkring henne. Jag
vill att du ska veta att hon tänkte på dig in i det sista. Hon hade så
gärna velat vara med dig på förlossningen.
Vi ville inte berätta det här för dig, vi var rädda att din förlossning
skulle sättas igång av chocken. Jag hade tänkt att ringa dig ikväll
även om du inte hade ringt hit, imorgon finns anonsen med i
tidningen och vi ville naturligtvis inte att du skulle få veta det på
så vis.

Jag minns att jag skrek. Jag skrek rakt ut och jag höll på att kräkas.
Min bästa vän hade dött utan att jag fick tillfälle att tala om för henne
hur mycket jag älskade henne och vad det betytt för mig att få vara
henne så nära.

Min granne hörde skriken och kom in till mig. Hon kände också Caroline
genom mig och förstod genast vad som  hänt. Hon höll om mig medan
jag grät mig genom natten.

På måndagen, dagen efter, var jag som i ett vakum. Jag satt bara och
stirrade framför mig. Hela jag värkte av sorg, men tårarna var slut.

På tisdagen var jag arg. Hur kunde hon få för sig att lämna mig nu?!
Alldeles innan vi skulle ha barn?!??!

På onsdagen orkade jag inte sitta inne, jag var tvungen att ta en promenad.
Få lite luft, rensa tankarna. I sorg och ilska gick jag en rejäl promenad, men
var tvungen att stanna lite då och då för det gjorde ont. Det berodde nog
mest på att jag gick för fort trodde jag och fortsatte efter att ha hämtat
andan lite.

Precis när klockan slog 00.00 den natten sa det knak i min kropp och värkarna
satte igång. Det tog inte så lång tid för mig att förstå vad som var på gång.
Jag ringde min granne som skulle följa med på förlossningen och sa att
nu är det på gång.

Tidigt på torsdagsmorgonen födde jag en liten dotter som fick namnet
Ida Marie Caroline. Under hela förlossningen kände jag en trygghet, värme
och närhet. Caroline var där, hela tiden, och vakade över mig och mitt barn.

En vecka och två dagar senare begravdes Caroline. Kyrkan i Kjula var fullsatt.
Caroline hade många vänner som ville följa henne till sista vilan.

Själv satt jag hemma, med ett tänt ljus framför hennes foto, och tänkte på
min vän och allt vi gått igenom de två senaste åren.

Caroline fanns med mig i exakt ett år. När min Ida, den 25/2 1994 fyllde ett år
kände jag ett stort vemod, en stor sorg och en värkande tacksamhet. Hela jag
fylldes av dessa känslor och med ens förstod jag att Caroline kände sig redo
att lämna mig och Ida. Hon hade sett att jag skulle klara av mitt livs största
uppdrag. Jag skulle komma att sakna hennes andliga närhet, men jag förstod
att hon var tvungen att gå, att det var dax för henne att få frid.

Sedan hon lämnade oss har det inte gått en dag utan att jag tänkt på henne.
Saknat och förbannat det orättvisa i att en så genomgo, varm, intelligent,
generös och fantastisk människa skulle lämna oss alldeles för tidigt.

Det är snart 17 år sedan Caroline lämnade oss, men min saknad är inte mindre.

Ofta  funderar jag på vem hon skulle varit idag, hur hennes liv sett ut.

Vi ses i Nangiala Caroline, under äppelträden!!

Grattis på födelsedagen älskade vän!

/Carina