Det är så mörkt, så tyst....
alla sover här hemma. Bara jag vaken.
Har en "sån" natt igen. Trött så jag är yr, matt
och vimsig, men kommer inte till ro och kan sova.
Så fort jag lägger mig i sängen börjar tankarna
skölja över mig som en syndaflod.
Allt jag måste göra, allt jag inte får glömma, allt
jag vill göra......och så allt där emellan.
Ångesten kommer som ett brev på posten när
det blir så här. Och på senare tid har ett nytt
och riktigt otäckt symtom på min ångest och
panik visat sig; jag får svårt att svälja. Det är
som om strupen inte öppnar sig ordentligt, jag
sätter i halsen och får en känsla av att jag håller
på att kvävas. Det här kan jag vakna av mitt i
natten, mitt i drömmen.
Längst inne i mig känner jag en liten kärna av
mitt gamla jag. Den spralliga, glada, bekymmersfria,
tokiga, pigga tjej (tant??) jag egentligen är. Jag har
fullt av grejjer som jag vill göra, fullt av idéer och
projekt jag skulle vilja hålla på med. Men den tjocka
mantel av orkeslöshet, ångest, panik, svarta tankar
och frustration hindrar mig. Jag känner mig bakbunden
av mig själv....jag blir så less på den jag blivit!
Varför kan man inte bara skaka av sig ångest och
panikångest. Varför kan jag inte stänga av alla mörka
jobbiga tankar? Varför vågar jag inte riktigt lita på mig
själv, varför skrämmer de mörka tankarna mig så till
den milda grad att jag inte vågar slappna av? Är jag
verkligen, egentligen - innerst inne - rädd att jag ska
lyssna på de där tankarna?
Varför hittar jag inte avstängningsknappen? Den där jag
enkelt kan trycka på strömknappen till manteln av ångest,
panikångesten och tankarna? Vart sitter den?
Ett år av mitt liv har gått åt till denna jävla förlamande
ångest/panik/social fobi/självmordstankar. Ett helt år av
den korta tid som är mitt liv. Egentligen handlar det om
längre tid än så, faktiskt sedan jag var liten. Men jag har
ju kunnat slå bort det, gömma undan känslorna, i drygt 38
år av mitt liv. Varför kan jag inte det längre då? Inte ens det!
Det här blev långt, det blir lätt så när man sitter ensam vaken
mitt i natten och inget hellre vill än att få sova. Jag vägrar
sömntabletter. Tog en igår, det räcker. Jag vägrar att lägga
till tablettmissbrukare i listan av skit som går som en röd
tråd genom mitt liv.
Ge mig mitt liv tillbaka! ASAP!!!
Har en "sån" natt igen. Trött så jag är yr, matt
och vimsig, men kommer inte till ro och kan sova.
Så fort jag lägger mig i sängen börjar tankarna
skölja över mig som en syndaflod.
Allt jag måste göra, allt jag inte får glömma, allt
jag vill göra......och så allt där emellan.
Ångesten kommer som ett brev på posten när
det blir så här. Och på senare tid har ett nytt
och riktigt otäckt symtom på min ångest och
panik visat sig; jag får svårt att svälja. Det är
som om strupen inte öppnar sig ordentligt, jag
sätter i halsen och får en känsla av att jag håller
på att kvävas. Det här kan jag vakna av mitt i
natten, mitt i drömmen.
Längst inne i mig känner jag en liten kärna av
mitt gamla jag. Den spralliga, glada, bekymmersfria,
tokiga, pigga tjej (tant??) jag egentligen är. Jag har
fullt av grejjer som jag vill göra, fullt av idéer och
projekt jag skulle vilja hålla på med. Men den tjocka
mantel av orkeslöshet, ångest, panik, svarta tankar
och frustration hindrar mig. Jag känner mig bakbunden
av mig själv....jag blir så less på den jag blivit!
Varför kan man inte bara skaka av sig ångest och
panikångest. Varför kan jag inte stänga av alla mörka
jobbiga tankar? Varför vågar jag inte riktigt lita på mig
själv, varför skrämmer de mörka tankarna mig så till
den milda grad att jag inte vågar slappna av? Är jag
verkligen, egentligen - innerst inne - rädd att jag ska
lyssna på de där tankarna?
Varför hittar jag inte avstängningsknappen? Den där jag
enkelt kan trycka på strömknappen till manteln av ångest,
panikångesten och tankarna? Vart sitter den?
Ett år av mitt liv har gått åt till denna jävla förlamande
ångest/panik/social fobi/självmordstankar. Ett helt år av
den korta tid som är mitt liv. Egentligen handlar det om
längre tid än så, faktiskt sedan jag var liten. Men jag har
ju kunnat slå bort det, gömma undan känslorna, i drygt 38
år av mitt liv. Varför kan jag inte det längre då? Inte ens det!
Det här blev långt, det blir lätt så när man sitter ensam vaken
mitt i natten och inget hellre vill än att få sova. Jag vägrar
sömntabletter. Tog en igår, det räcker. Jag vägrar att lägga
till tablettmissbrukare i listan av skit som går som en röd
tråd genom mitt liv.
Ge mig mitt liv tillbaka! ASAP!!!
Kommentarer
Postat av: Alexandra de la paz
Hur har din dag varit idag då?=)
Kram
Postat av: Edgar
Hej, vill först och främst tacka för din fina kommentar, det värmde verkligen. :)
Och jag hoppas att du kommer ur ditt dåliga mående, ingen ska behöva må så, tänka eller känna så. Jag hoppas också att du har någon att prata med om detta, någon form av hjälp, svårt att ta sig igenom sånt här på egna ben.
Lycka till med allting! Kram<3
Postat av: mamman
Usch då tjejen, vilken jobbig natt.
Säg till om du hittar den knappen, det hade vart skönt. Denna sjukdommen är så orättvis. Varför oss? Vi som kunde ha ett så fint liv med våra barn och samboer. Varför ante bara ge denna sjukdommen till alla våldtäcksmän och pedofiler och lämna oss oskyldig i fred?
Hoppas du snart får det fint.
Kram
Trackback
