Ja, nu är det bara

den lilla detaljen kvar. Den som kan  ställa allt på ända.
Men Stefan har i alla fall fått nytt jobb, så hur det än blir
så blir vi Ångermanlänningar efter nyåret.

Det känns konstigt, roligt, oroligt, pirrigt, självklart......

Den här resan tog i alla fall musten ur mig. Fick ett riktigt
panikångestanfall innan vi skulle åka hem, och under resan
söderöver kämpade jag hårt med att undvika att bryta
samman totalt. En Sobril innan hemfärden tog udden av
ångesten, men den var ju ändå ständigt närvarande.

Stefan tyckte det var jätteunderligt. Jag borde ju vara
överlycklig! Och det ÄR jag ju!!! Jag vill ju verkligen det
här, men ångesten bryr sig ju inte om sånt tydligen.

Hemkommen till Eskilstuna fick jag lov att ta en Sobril till.
Det var ett tag sedan jag var tvungen att ta  två på en dag.
Jag undrar vad min panikångest handlar om nu....det är svårt
att sätta ord på känslor man inte förstår själv. Jag vet bara
att det är jävligt jobbigt och har lika svårt som alla andra att
begripa varför allt inte är total 100%-ig lycka just nu.....

Nåja, tummar måste hållas ett par dagar till. Måndag är vår
ödesdag. Då får vi veta hur det går med lånet.......

Kommentarer
Postat av: jag

Känner igen det. det kommer helt plötsligt. Hos mig brukar det vara i samband med stress -eller fullt huvud. Är väl lite av ett kontrollfreek som måste veta vad som ska hända framåt i livet. Och det gäller småsaker som: vem ska vara barnvakt eller hur ska jag komma mig till fest.

tror detta är vanligt, så det kan ju vara att du inte ser alla lösningar.

Hur många mil ska ni flytta?

2009-09-06 @ 11:57:58
URL: http://medandra.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0