inasliv

Förstod att det skulle bli en jobbig dag efter den
här jobbiga natten. Har börjat vakna på nätterna.
Vaknar inte av något annat än av ren ångest.
Det är alltså ångesten som väcker mig och det är
så sjukt jobbigt och skrämmande.

I natt låg jag vaken i dryga timmen och hade sån
ångest att jag knappt kunde andas. Jag ville verkligen
bort, bort från allt. Få frid. Tankar som väckte längtan
som väckte rädsla som väckte sorg. Jag är så rädd
att jag inte ska kunna hålla isär tanke och handling.

Mina tre barn. Mina gosingar. Mitt allt. Det jag lever
för. Det jag andas för. Jag vill inte lämna dom,
tanken skrämmer mig mer än något annat, så
varför dyker tankarna på att lämna allt upp hela
tiden? Varför kan jag inte få känna mig trygg och
harmonisk?

Varför släpper inte ångesten taget om mig? Jag
förstår inte....jag förstår verkligen inte varför.

I dag blir det lugnt. Jag ska vårda mig själv idag. Jag
ska möta ångesten på mitt sätt, så att jag känner
mig trygg i mig själv. Jag behöver andas. I min
takt. Så är det bara.

Har kommit in i en jobbig period igen!
Har så jävla ont i hjärtat av ångesten, ja
det gör faktiskt ont i hela kroppen och jag
har fått tillbaka alla mörka, jobbiga tankar
som tjatar på mig.....jag har ingen kraft, ingen
energi, ingen lust.....jag bara är. Överlever, men
lever inte. Livets dagar rinner mellan fingrarna
på mig, och det ger också ångest, panik och
stressar mig enormt.

När jag försöker fundera ut vad det beror på
hittar jag inga svar. Livet är bara skit och det
jag vill göra är att lägga mig ner i en grop och
slippa....

Men man jobbar ju på, har ju barnen att leva för.
Stefan. Mamma och pappa. Huset. Våren. Sommaren.

Fan, fan, fan.....jag vill ju bara må bra! Orkar inte
hålla på så här längre nu....Jag orkar helt enkelt inte.

Vet inte riktigt vad det beror på. Igår vaknade jag och
kände att det här blir en skitdag, men så blev den tvärtom
- Jättebra! - och jag fick massor gjort.......
Idag vaknade jag och kände att det här kan bli en bra dag,
och så blev det tvärtom.

När jag lämnat lilleman på dagis och kommit hem så slog
det mig som en stekpanna i huvudet. Energin försvann,
lusten till att göra något dog och ångesten satte sig som
en smäck. Det är så äckligt när det blir så här, när man
inte ens är beredd.....

Kanske har det att göra med att jag ska börja en kurs
ikväll. Stefan har anmält mig till en fotokurs. Så himla
kul! Jag vill verkligen lära mig lite mer, men en kurs....
Hmmmm.....jag får svårt att andas och blir yr i huvudet
bara jag tänker på det.....hjärtat klappar stenhårt och
snabbt. Jo, det måste bero på att jag har kursen ikväll.
Det måste vara det som får mig att må så här.....
Vill bara lägga mig ner under täcket och dö.

Utomhus skiner solen och när jag hämtade posten så
värmde den mitt ansikte sådär härligt som den gör tidigt
på våren.........En promenad vore härligt, men energin
räcker nu bara till att förbereda mig för kvällen och
hålla mig vid liv tills dess......

Jävla ångesthelvete! Den begränsar mig så totalt. Den
gör mitt liv till ett fängelse. Varför kan det inte bli bättre?!
Jag vill kunna leva mitt liv fullt ut!