inasliv

när vi älskar? När du blundar, vem är det du ser
framför dig. Varför känns det som att du inte är
där jag är, att det inte är mig du är nära?

Kanske ska det vara så här efter 8 långa år.

Men jag kan inte hjälpa att det gör ont. Det gör
så satans ont att inte räcka till, att inte vara det
du önskar att jag vore. Jag är helt enkelt inte kvinna
nog. Inte vacker nog. Inte sexig nog.

Nu handlar det ju inte bara om sex. Det handlar
om allt i det stora hela. Jag förstår att efter två år
med en kvinna som varit mer som en trasdocka än
en barbie, är det svårt att känna attraktionen fylla
dig. När kvinnan du en gång attraherades av inte
orkar göra sig fin för dig, måste det ju vara svårt
att känna något.

-Vi hade nog inte varit tillsammans idag om det inte
vore för vår son, sa du till mig idag.
Du har nog rätt. Det skrämmer mig! Är det vad som
binder oss samman - vår son? Vi är ju inte bara
mamma och pappa, vi är ju kvinna och man också.

Jag vet att jag inte är attraktiv, varken för dig, mig
eller någon annan. Men jag orkar inte ta tag i det.
Jag orkar inte kämpa. Jag har fullt upp med att orka
ta mig genom dagarna levande. Vilket innebär att
jag får skylla mig själv.

Letar du dig vidare, ligger ansvaret hos mig själv.
Och ju mer jag inser det, desto mer handlingsförlamad
blir jag. Destom tröttare, ledsnare och stum blir jag.

Kommer jag någonsin att få känna mig attraktiv??

Jag ser mig inte i spegeln. Varje besök hos frisören är
rent plågsamt. Varje gång jag kliver in i en provhytt
undviker jag noggrant att se "mig" i spegeln. Jag tittar
bara och enbart på hur kläderna ser ut, kvinnan som
kläderna sitter på ser jag inte. Hon gör mig ledsen.

Jag saknar självkänsla, kärlek till mig själv. Har aldrig
kännt hur det känns att älska mig själv...men jag vill
inget hellre.