inasliv

det här med min depression. Idag har det verkligen gått
upp och ner. Vaknade på bra humör, sinnessjukt trött, men
på bra humör ändock. Sedan har det bara gått neråt. Mitt
på dagen hamnade jag i en hög på sängen och ville bara
skrika, sparka, gråta och gömma mig. Det är så konstigt
att det går så upp och ner, så plötsligt allt förändras.

Tröttheten är nästan övermäktig. Men jag kämpar på så
gott jag kan och gör mitt bästa för att hålla mig vaken
dagtid. Idag var vi nere på stan, sambon följde med och
det var nog bra det. Jag hade aldrig fixat att gå där själv.

Lite "problem" dök upp under promenaden ner till stan,
men förhoppningsvis så löser det sig med tiden även
om det kommer att krävas en del av familjen under tiden.

Nästa vecka ska jag till psykologen igen, ser fram emot
det! Ska bli skönt att få prata av sig, allra helst om det
märkliga känslor jag fick under Härnösandsresan.......


Man önskar ju att livet kunde vara liiiiiiiiiiite enklare ibland.

Jag pratade med en vän som också har ångest, depression, panik och som har haft
det i flera år nu. H*n medicinerar för det precis som jag. Jag önskar ingen att må
så här, men det är väldigt skönt att veta att man inte är ensam, och att någonstans
finns det någon som förstår vad man går igenom helt och hållet.

Jag förstår ju att folk i min omgivning börjar tycka att jag är riktigt jävla jobbig med
mina "humörssvängningar", depressioner och min ångest. Att jag inte "kommer igång"
med livet. Det har ju gått så lång tid nu och och jag borde ju vara "frisk" ju!! Och tro mig
när jag säger att det finns ingen som önskar DET mer än jag!! Jag är less på att vara
hopplöst jobbig för min omgivning. Jag är skitless på att ha kass ekonomi. Jag är tokless
på att inte kunna känna glädje och harmoni. Jag är mest av allt less på att vara trött!