Som en säck som drogs över mitt huvud...
I torsdags stod jag på jobbet som vanligt. Det hade varit en helt normal dag, det vill säga, allt kändes helt okej.
Helt plötsligt, och jag menar sådär oväntat plötsligt som tar en på sängen alldeles totalt, började mitt hjärta banka som om den ville banka hål i bröstkorgen på mig. Kallsvetten rann utmed ryggen. Synfältet ströps åt och allt jag såg, såg jag som genom en tunnel. Paniken kom som ett brev på posten. Det kändes helt uppriktigt som att jag var på väg att dö.
Mina händer skakade, jag blev alldeles matt och orkeslös och jag ville skrika rakt ut. Men så kan man ju inte bete sig, utan jag bet ihop och fortsatte jobba alltmedan känslorna blev starkare. Hjärtat trummade på och det susade bara i öronen.
Tur nog hade vi rast ganska snart och när jag var på väg ner till lunchrummet gick jag förbi vår arbetsledare och berättade att jag inte mådde så bra. Men jag ville prova äta lite, kanske var det ett blodtrycksfall eller blodsockerfall.
Jag åt lite mat, men inget kändes bättre, snarare tvärtom. När vi kom upp efter rasten var det uppehåll på vår linje och skulle så vara i två timmar framöver. Då kände jag att jag orkar inte mer. Jag ville hem och gömma mig.
Ångesten kommer och går, som vågor, under hela dagen. Jag försöker rycka upp mig, göra normala saker, se obekymrad ut inför barnen och sambon....det funkar sådär. Har jag gjort något speciellt, blir jag så trött efteråt att jag skulle kunna somna stående.
Men värst är ångesten, när den rullar in. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer att dö av den, men det känns så. Det blir jättesvårt att andas djupt och yrseln och tunnelseendet får mig panikslagen.....
Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig genom det här. Hur ska jag komma ut hel på andra sidan? Vem kan hjälpa mig, eller är det meningen att jag ska göra det själv?
Det har jag ju försökt göra - förra året var jag ju lika dålig som nu, och även om det har känts bättre, så döka jag ju ner i hålet igen. Utan förvarning. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte ligga vaken hela nätterna, i mörkret, och känna hur ångesten kramar vettet ur mig. Jag vill inte grubbla mer på bästa sättet att lämna allt bakom mig och försvinna. Jag vill inte föreställa mig hur det skulle kännas för mina barn att växa upp utan mig.
Jag vill må bra. Men hur? Hur gör man?
Helt plötsligt, och jag menar sådär oväntat plötsligt som tar en på sängen alldeles totalt, började mitt hjärta banka som om den ville banka hål i bröstkorgen på mig. Kallsvetten rann utmed ryggen. Synfältet ströps åt och allt jag såg, såg jag som genom en tunnel. Paniken kom som ett brev på posten. Det kändes helt uppriktigt som att jag var på väg att dö.
Mina händer skakade, jag blev alldeles matt och orkeslös och jag ville skrika rakt ut. Men så kan man ju inte bete sig, utan jag bet ihop och fortsatte jobba alltmedan känslorna blev starkare. Hjärtat trummade på och det susade bara i öronen.
Tur nog hade vi rast ganska snart och när jag var på väg ner till lunchrummet gick jag förbi vår arbetsledare och berättade att jag inte mådde så bra. Men jag ville prova äta lite, kanske var det ett blodtrycksfall eller blodsockerfall.
Jag åt lite mat, men inget kändes bättre, snarare tvärtom. När vi kom upp efter rasten var det uppehåll på vår linje och skulle så vara i två timmar framöver. Då kände jag att jag orkar inte mer. Jag ville hem och gömma mig.
Ångesten kommer och går, som vågor, under hela dagen. Jag försöker rycka upp mig, göra normala saker, se obekymrad ut inför barnen och sambon....det funkar sådär. Har jag gjort något speciellt, blir jag så trött efteråt att jag skulle kunna somna stående.
Men värst är ångesten, när den rullar in. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer att dö av den, men det känns så. Det blir jättesvårt att andas djupt och yrseln och tunnelseendet får mig panikslagen.....
Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig genom det här. Hur ska jag komma ut hel på andra sidan? Vem kan hjälpa mig, eller är det meningen att jag ska göra det själv?
Det har jag ju försökt göra - förra året var jag ju lika dålig som nu, och även om det har känts bättre, så döka jag ju ner i hålet igen. Utan förvarning. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte ligga vaken hela nätterna, i mörkret, och känna hur ångesten kramar vettet ur mig. Jag vill inte grubbla mer på bästa sättet att lämna allt bakom mig och försvinna. Jag vill inte föreställa mig hur det skulle kännas för mina barn att växa upp utan mig.
Jag vill må bra. Men hur? Hur gör man?
Kommentarer
Trackback
