inasliv

omge mig med färger, göra saker som jag tycker om.
Tröttheten som kommer av min medicinering tar ner mig i mångt och
mycket, men biter man ihop så går det.

Läkares ordination var att försöka möta de känslor som ger mig
min panikångest, som utlöser känslan av att jag är på väg att dö.

För mig var det stort att ta mig till jobbet och lämna in läkarintyget,
det är också ganska stort att göra en så enkel sak som att lämna
lilla gos på dagis. Idag ska jag hämta älsta dottern utanför skolan,
skjutsa ner henne till stan, hämta ut pengar och kanske, kanske gå
med henne till affären där hon lagt undan en tröja hon ska köpa.
Det handlar helt enkelt om att bevisa för mig själv att jag inte alls
kommer att dö, att alla mina känslor jag får sitter inom mig själv.
Nu vet jag ju redan allt det där, jag är ju inte korkad, men det är ändå
viktigt att ta itu med alla dessa känslor.

Jag bjuder på en bild som jag tog igår och har pysslat lite med.
Jag älskar färgerna! Hoppas dom kan glädja någon annan också.

smyger solen ner....

Den vägrar ju släppa taget.
I morgon måste jag ta kontakt med läkare för att få läkarintyg.
Mår illa av tanken på att behöva gå igenom det, men det är ju ett måste.
Inget att göra åt. Bit ihop och gå dit.....
Allt jag kan göra är att hoppas på att jag får en läkare som har förmågan
att slussa mig rätt den här gången. Jag behöver hjälp, för det här går inte längre.

Idag är lilleman ledig från dagis. Det står ju så i schemat. Frågan är hur jag ska orka.
Hur ska det här gå? Jag älskar den lille raringen, och vill att han ska ha det bra.
Men min ork finns inte, energin är helslut. Det får väl bli en dag framför tv:n för hans del.
Fan, det är ju så fint väder.

Funderar på att försöka ta mig ner till stan, köpa lite papper så att han kan få måla och
rita. Men.......panikångest och folksamlingar går inte så bra ihop.  Stackars, stackars barn
som haft oturen att få ett sånt vrak till mamma.

:-(

I torsdags stod jag på jobbet som vanligt. Det hade varit en helt normal dag, det vill säga, allt kändes helt okej.
Helt plötsligt, och jag menar sådär oväntat plötsligt som tar en på sängen alldeles totalt, började mitt hjärta banka som om den ville banka hål i bröstkorgen på mig. Kallsvetten rann utmed ryggen. Synfältet ströps åt och allt jag såg, såg jag som genom en tunnel. Paniken kom som ett brev på posten. Det kändes helt uppriktigt som att jag var på väg att dö.
Mina händer skakade, jag blev alldeles matt och orkeslös och jag ville skrika rakt ut. Men så kan man ju inte bete sig, utan jag bet ihop och fortsatte jobba alltmedan känslorna blev starkare. Hjärtat trummade på och det susade bara i öronen.

Tur nog hade vi rast ganska snart och när jag var på väg ner till lunchrummet gick jag förbi vår arbetsledare och berättade att jag inte mådde så bra. Men jag ville prova äta lite, kanske var det ett blodtrycksfall eller blodsockerfall.
Jag åt lite mat, men inget kändes bättre, snarare tvärtom. När vi kom upp efter rasten var det uppehåll på vår linje och skulle så vara i två timmar framöver. Då kände jag att jag orkar inte mer. Jag ville hem och gömma mig.

Ångesten kommer och går, som vågor, under hela dagen. Jag försöker rycka upp mig, göra normala saker, se obekymrad ut inför barnen och sambon....det funkar sådär. Har jag gjort något speciellt, blir jag så trött efteråt att jag skulle kunna somna stående.

Men värst är ångesten, när den rullar in. Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer att dö av den, men det känns så. Det blir jättesvårt att andas djupt och yrseln och tunnelseendet får mig panikslagen.....

Jag vet inte hur jag ska göra för att ta mig genom det här. Hur ska jag komma ut hel på andra sidan? Vem kan hjälpa mig, eller är det meningen att jag ska göra det själv?
Det har jag ju försökt göra - förra året var jag ju lika dålig som nu, och även om det har känts bättre, så döka jag ju ner i hålet igen. Utan förvarning. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte ligga vaken hela nätterna, i mörkret, och känna hur ångesten kramar vettet ur mig. Jag vill inte grubbla mer på bästa sättet att lämna allt bakom mig och försvinna. Jag vill inte föreställa mig hur det skulle kännas för mina barn att växa upp utan mig.

Jag vill må bra. Men hur? Hur gör man?

mitt i suddet.....*l*......

mitt i natten.....*S*......

kan vårt Eskilstuna vara så här vackert.....

Vet inte om resultatet blev så bra - men roligt hade jag!

Otroligt vad bra man mår bara av att solen tittar fram en halv dag!
Det känns som en evighet sedan jag såg den senast, men i morse fick
man vakna till solsken. Tog kameran med mig när jag lämnade lillbuset på dagis
och åkte direkt ut i naturen och frossade i höstfärger.......

Nu sitter jag här och mår sådär bra i själen som man alldeles för sällan gör.

men jag är helt slut. Totalt utpumpad!
Värken i lederna har inte gett med sig , så kanske det är värken som gör mig så trött!
På Söndag ska jag jobba. Ser faktiskt fram emot att få komma hemifrån.

Piggar upp med lite glada färger :o)

Hatar fortfarande att vara förkyld. Hatar att när jag är förkyld får jag inte vara ynklig, jag får aldrig ligga i sängen och kurera mig i fred. Alla i min familj är totalt beroende av mig verkar det som. Så fastän jag är riktigt risig måste jag det, och så måste jag det och inte minst måste jag en himla massa annat. *morr* Jag är trött! Jag är sjuk! Jag vill ligga nerbäddad och bli frisk.

God damn!
Jag hatar att vara förkyld, jag blir ynklig som en barnunge...eller som värsta karlen faktiskt. Ligger och ojjar mig.
Har ont precis överallt, men speciellt i bihålor, huvud, nacke och ögon. Feber. Halsont. Nyser hela tiden. Trött fast jag kan inte sova för det gör så ont i bihålorna när jag ligger ner.......

Mitt i allt är vi i familjen inne i någon sorts kris. Det är ruskigt turbulent här hemma just nu. Passar bra med en ynklig mamma som helst av allt skulle vilja gräva ner sig när hon måste vara starkt och konsekvent.

Näfan. Jag hade nog trivts bättre som hammarskaft just nu....eller nåt.

Tyck synd om mig.....liiiiiiiite?

är så roliga att fota!