inasliv

fast det gör ingen större skillnad i mitt liv för tillfället eftersom jag går sjukskriven.
Men det är ju ändå något lite speciellt med fredagar.

Har försökt roa mig med min kamera igen. Köpte en blomma härom dagen och den fick
bli min "modell" för dagen.







Jag sitter här och lyssnar på Scotts, och djupt inne i mig spritter det. Jag önskar att Stefan gillade
att dansa, eller att jag hade någon annan som ville följa med mig. Tänk en hel kväll och virvla
omkring på dansgolvet. Vad kul det vore! Jag har gillat att dansa alltsedan jag var liten och fick
stå på pappas fötter och följa hans dans till Flamingokvintetten och Vikingarna :o)

i kroppen sprider sig så sakta.
Gud vad härligt det känns!!
Det är så länge sedan jag kände just så  här.
Visserligen finns det en tagg av ångest där bakom, men
jag känner mig för en gångs skull mindre ångestladdad
och mer....glad.....Kanske börjar det vända nu?!
Kanske har vi hittat rätt nivå på medicinen?



Jag har sett till att jag har lite att se fram emot.
I början av Mars blir jag faster till en liten tjej *spännande*
I Mars någon gång börjar jag med min efterlängtade terapi.
I maj fyller jag 40, om man nu kan kalla det roligt?
I början av Juni, när skolorna slutat, ska jag, mamma och Ida åka till Paris.
I början av Augusti åker vi till Lalandia igen :o)

Så lite finns det ju att se fram emot i livet.

Jag avslutar med en bild till Jeanette *fniss* En fiiiiiiiiin, svartvit bild från Årby Park:

Kände att jag måste göra något. Kan inte sitta inomhus resten av livet.
Så jag tog kameraväskan och gick ut i skogen.
Småfåglarna kvittrade och trots det grå och trista vädret kändes det fint att vara utomhus.
Jag gick runt lite på måfå och tog lite bilder, sedan kom jag på att Razmus skulle hämtas
tidigare idag så det var bara och knata iväg till dagis och hämta honom. Vi fick en långpromenad
hem, men han är fantastisk min lilla kärlek. Han gick hela vägen utan att gnälla det minsta!
Han babblade på som han brukar, han är en riktig liten pratkvarn min älskling.

När vi kom hem bäddade jag ner honom i soffan, med en flaska varm mjölk och en smörgås.

Jag ska försöka komma ut en stund varje dag istället för att gömma mig här hemma. Det är svårt
men om jag bara bestämmer mig och klär på mig direkt, utan att skjuta upp det, ska det nog funka.

Mannen i mitt liv ringde och berättade den goda (!!!NOT!!!) nyheten att han fått fortkörningsböter.
Snacka om humörsänkare! 2000 kr fattigare i ett naffs. Vi får väl sälja någon av ungarna så kanske vi
får råd att betala *ler snett*
Tänk att allt bara måste skita sig hela tiden!! Blir så arg!

Nåja, det blev väl en och annan bild tagna idag i alla fall. Förhoppningsvis väcktes mitt fotointresse till
liv igen efter att ha legat i träda ett tag.



Min orkidé (som för övrigt har tappat alla sina små knoppar; gröna fingrar vore dumt att påstå
att jag har)



Nu börjar jag desperat leta efter vårtecken, några månader för tidigt. Men jag avskyr januari och
februari.....Jag vill ha värme, ljus och grönska!!!



Huset jag bor i. Deprimerande som fan. Vantrivs så det är sjukt. Hur fasen kan man få för sig att
bygga något så fult?!?! JAG VILL FLYTTA!!!



Gos. Mammas prins och pappas skrutt. *älskar*

Jag fick fram kameran till slut och tog några bilder på lite ätbart som jag hittade här hemma.
Jag börjar nyttigt, med bananer (man skulle kunna tro att det bor en hög apor här med tanke på mängden bananer som går åt) och äpplen, för att avsluta högst onyttigt med godisskålen :o)
Vill du se fler ätbara bilder, eller bilder på ätbart såklart, klickar du här...

I julhelgen sände tv en show av och med Jeff Dunham, buktalare i världsklass.
Jag har nog aldrig skrattat så gott!
Han hade med sig några karaktärer, bland annat The Dead Terorist, som har
blivit min idol.
Kolla in länken och få er ett gott skratt :o)

The Dead Terorist

Ja, tyvärr är det så.
Med ökad dos medicin för att må bättre, kommer jag att må sämre innan den verkar som den ska.
Idag har jag legat i stort sett hela dagen. På sängen. I en tyst och lugn lägenhet.
Samtidigt som jag har njutit av att vara ensam och av tystnaden, har jag haft en sån grym ångest
att jag knappt kunnat andas. Den griper liksom tag i mellangärdet och det känns så jävla otäckt.
Jag försökte lyssna på musik, det brukar få mig att känna mig lite lättare till mods. Men idag fanns det
inget som dög.

Köpte en orkidé i helgen och låg och funderade på att plocka fram kameran och vara lite kreativ. Men
bara tanken gjorde mig helt slut och det blev inget av med det. Nu har jag suttit framför datorn i 10 minuter
och vill bara gå och lägga mig igen....Har inte klarat av att ens fundera ut något att servera till middag idag, än
mindre fixar jag att gå och handla idag, så middagen får min klippa fixa. Fastän han var uppe vid fem i morse och
har jobbat hela dagen. Känner mig så jävla usel och värdelös.

Jag önskar inte ens mina värsta fiender detta liv. Fy fan säger jag....

Här är mina bidrag till veckans fototriss.
Mina foton är tagna i slutet av oktober, i Härnösand.
Vill du se fler frostiga bidrag kikar du här...

Här kommer mitt bidrag, taget ur arkivet då jag helt saknar ork och inspiration för nya bilder just nu.
Vill du se fler bidrag klickar du här....







Ja, det var mina bidrag den här veckan :o)

och hittade den här utomordentligt fina bilden :-D
Det var i höstas som Stefans barn för en gångs skull var samlade allihopa - det händer inte ofta! - och jag tänkte att jag skulle passa på att få med alla på bild. Ja, resultatet ser ni ju här! Men vad vi skrattade!



Och så hittade jag en bild som jag tog när jag och Razmus gick en promenad förra våren. Det började precis bli grönt i träden och jag minns att det var varmt och skönt den där dagen....guuuu vad jag längtar till våren när jag ser den här bilden!!



I övrigt kan jag väl säga att jag lever, men mer än så är det väl inte direkt. Jag hoppas innerligt att det är bättre med er alla!! Kram på er!

och jag ser ingen ljusning.
Sobril vågar jag bara ta i undantagsfall eftersom det är så beroendeframkallande.
I natt sov jag, nej förresten, jag sov inte, jag slumrade bara, i en kort timme. Resten av
tiden i sängen ägnade jag åt grubblerier och ångest.
Det är ett skit att det ska vara så segt att ta sig ur det här!  Men tillsammans med ljuset kanske
min livsglädje och energi återvänder.

mitt på dagen.

året med min panikångest.
På jobbet i tisdags fick jag tillslut inte luft, det kändes som att jag höll på att kvävas och allt omkring mig snurrade.
Jag gick hem, tog en sobril och somnade i soffan med ångesten i ett hårt grepp om mitt inre. Stackars Stefan, han är riktigt genomförkyld och jättehängig, men han drar ett jättelass just nu. Älskar honom så det gör ont! Utan honom.....oj, det klarar jag knappt av att tänka på. Han är en klippa.

Nyårsaftonen blev lugn och skön. Lite god mat och en sipp champagne vid 12-slaget.

Jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre. Känner mig riktigt jävla vilsen faktiskt. Det här är ju inte människovärdigt!
Jag skulle vilja vakna pigg och utvilad en morgon. Jag skulle vilja vara pigg en hel dag, ha ork och energi. Jag minns inte ens hur det känns längre....Medicinerna gör mig sjukt trött och energifattig. Hjärnan fungerar inte heller av tröttheten, kroppen känns tung och seg.

2009 måste bli året då allt vänder!! Det bara måste vara så.