inasliv

pratade jag tydligen med min dotter, men jag har inte
tillstymmelse till minne av det. Stefan frågade mig i
morse om Towe kommit in till oss i natt och jag sa
nej. Men det hade hon, och jag hade som sagt pratat
med henne. Jag trodde faktiskt att han drömt.....lite
otäckt att jag inte ens minns lite av det!

Jag har bestämt mig för att gå upp tidigare på mornarna
framöver. Lite övning inför att börja jobba igen..har ju
bara en vecka kvar av semestern ju.....sedan är det upp
med tuppen igen. För nu SKA jag klara av att jobba!!!!

På söndag åker vi till Härnösand. Jag, Stefan och
Razmus. Ska bli skönt att få komma iväg och att
träffa mamma och pappa igen.

På torsdag kommer Ida hem igen!!!!  Sedan är det
full fart här hemma igen. Hoppas att jag inte rasar
ihop igen då bara.....jag är så jävla rädd för att hamna
under isen igen, det är inget trevlig och förbannat
jobbigt att komma tillbaka efteråt! Jag kämpar hårt
varje dag för att bli människa igen och vill slippa  kämpa
mer nu. Vill bara leva och känna harmoni och lugn...
Det är allt jag vill.

min älskade lilla tjej!

ja, det är ju semester, då ska man väl lata sig?!

I måndags var vi på Skansen och i Fredags på
Kolmården. Vi hade jättemysigt och vädret var
perfekt faktiskt!

Jag har trappat ner på medicinen nu så det
känns faktiskt lite bättre. Skönt! Men trött är jag
fortfarande, jag förstår inte varför tröttheten inte
ger med sig?! Jag är som en zombie och orkar
inte så mycket fortfarande. Men jag biter ihop och
hoppas på att få vakna en morgon och känna mig
pigg och utsövd.

Ångesten kommer och går. Vissa dagar har jag
knappt något alls, andra dagar kan den kännas
ganska förlamande - jag vill helst inte  träffa någon
alls. Bara vara hemma i tryggheten.

funkar ganska bra ihop. Jag behöver ju inte lägga till oron för att
jag är hemma till ångesten. Nu kan jag bara "vara" om jag så vill
och låta ångesten sakta rinna av mig.

Trots havererad ekonomi har vi i alla fall varit på Skansen jag,
Stefan och Razmus. Det är så otroligt fint där att jag bestämde
mig för att ta en tågtur dit alldeles ensam så fort jag får chansen.
Då kan jag och min kamera strutta omkring precis som vi vill utan
att känna stress när sambo och unge suckar över att det tar sån tid.
Den turen ser jag fram emot!!!!

Samma dag åkte vi till centralen och hämtade upp en hemlängtandes
Towe som kom med tåget. En låååååång gosig kram fick jag och sedan
 var det in i bilen för vidare färd mot Värmdö där fasters lilla favoritKarma
bor. Massor av fina bilder blev det på en liten sessa som skrattade glatt.
Riktigt charmig och toksöt är hon!!!

I övrigt har det inte varit någon vidare sommar faktiskt *tycker* Jag skulle
önska lite mer sooooool och värme. Detta blåsande och regnande spär
bara på min jävla ångest och panik. Inte ens en ökning av dosen med
antideppressiva hjälper, så nu trappar jag ner igen. Med ökningen kom
nämnligen en oönskad effekt - svettningar. Jag ljuger inte när jag säger
att det formligen rinner svett om mig. Inte så jag går omkring och stinker
gammal svett, nä, det luktar faktiskt ingenting, men det är inte så kul
när det rinner och håret blir helt vått av svett....*suck*.....förhoppningsvis
blir det bättre när jag trappat ner lite på medicinen. Den hjälpte ju ändå
inte......



Den här "lilla" raringen hittade jag på Skansen. Precis sådär känner jag mig just nu. Ja,
kanske inte riktigt lika laydback, avslappnad och söt, men storleksmässigt......*s*

Är jag bäst på!
Fanns det en trofè i ämnet skulle den stå i MIN
bokhylla! Det är jag säker på.

I natt kunde jag inte sova. Som vanligt. Sista gången
jag tittade på klockan var den kvart över fyra. Gudars
vad irriterande det är! Hur som helst så hade Stefan
och jag bestämt att vi skulle ta med oss Gos till
Parken Zoo idag så att han fick busa av sig i Fantomen
land. Men med tanke på min uteblivna sömn erbjöd
sig Stefan att åka ensam med Razmus.

Vi har pratat lite om det där att Razmus är så mammig.
Att han behöver ensamtid med pappa. Att dom två
ska göra saker på egen hand, så det var ju nästan
perfekt faktiskt. Jag skulle få vila lite och dom två skulle
få hitta på något kul själva!

Men tror ni en endaste sekund att jag har kunnat vila?!
Nooooooooope.
Jag har mest legat och känt mig avundsjuk och ensam.
Jag vill också liksom.

Fast lite skönt har det varit. Tystnaden här hemma. Jag
skulle nog kunna njuta ganska fint av att sitta ensam i en
stuga i skogen. Om det inte var för att jag är så jälla mörk-
rädd alltså........Men det är en helt annan historia!

i morse gav ingen lindring vad gäller den kvava värmen, det
blev snarare värre!! Efter regnet sprack nämnligen molnen
upp och solen gassar nu från en klarblå himmel :o/......Fast
jag klagar INTE! Det är sommar och sommaren ska man
njuta av! *sådetså*

Stefan, mannen i mitt liv, skjutsade ut mig på landet och
tamigtusan, kossorna var på sitt allra bästa poserings
humör *s* Kalvarna också! Så kameran gick varm.

Här är ett exempel :o)


Det är jättemärkligt, men morgonen började rätt okej. Ångesten fanns bara lite
i bakgrunden. Men nu, efter att ha fått fotat och pillat med bilderna, mår jag
nästan sämre än i natt. Jag har jätteångest! Ont i magen till och med, av ångest.
Fan, jag trodde ju att lite foto skulle peta undan ångesten ju!

Fast, jag kanske borde sova. DET kanske biter på ångesten. Eller så borde jag/vi
vinna de där 122 miljonerna som är drömvinsten på Lotto på Lördag *hmmm*

och svalka.
Länge sedan jag såg min sambo så
lättad och pigg :o)

Själv har jag sovit 2½ timme och försökte nu på
förmiddagen att ta en lur för att orka med efter-
middagen, men det gick icke! Jag frös och kunde
inte slappna av alls. Sååå......det blir en trött mamma
som hämtar en trött Razmus från dagis idag.

I dag är sista dagen för gos på dagis för fem veckor
framåt. Känns lite tvåeggat. Å ena sidan ska det
bli mysigt att få slappa tillsammans, att bara få
vara liksom. Å andra sidan behöver han sitt dagis.
Han behöver få leka av sig, busa och stojja. Hans
trötta mamma orkar ju inte, och kommer inte ut
alla dagar, men det får det lov att bli ändring på
framöver. Gos före allt typ! :o)

Nu ska min läckerbit till sambo snart skjutsa ut mig
på landet så jag kan spåra upp lite kossor att fota.
Kossor, hästar, blommor.....you name it! För besväret
har jag lovat att han ska få ett paket ciggaretter :o/
Eller "röksaker" som min dotter kallade dom när hon
var liten...

Återkommer till kvällen med bilder från landet :o)

Ja, så sitter man här igen.
Ensam i mörka natten, männen i mitt liv sover gott.
Endast tomtemor är vaken.
Som vanligt skulle jag vilja säga.

Jag har tagit en Sobril och väntar på att den ska
verka. Ska bli skönt med mental vila. Det är mycket nu!

Förra månaden var vi tvugna att låna pengar av mina
föräldrar - igen. Har alltid kunnat betala tillbaka på en
gång vi får lön. Men inte den här månaden. Och ikväll
kunde jag inte skjuta upp frågan längre, jag var helt enkelt
tvungen att be att få betala tillbaka senare. Det var okej.
Men det är ju just okej det inte är!

Fan, jag har en sån ångest att jag mår illa och vill kräkas.
Jag hade kunnat sätta i mig hela asken med Sobril.
Jag vill helt enkelt försvinna nu. Fan vet om jag orkar
så mycket mer.

Så ligger jag in sängen och vrider och vänder på mig.
Ångesten knackar mig hela tiden på axeln och jag försöker
komma på saker som vi kan sälja för att få ihop pengar.
Men - den sorgliga sanningen är att vi har inget av värde.
Det enda jag kan komma på är min kamera. Det enda
jag har som ger mig ro, att få fotografera. Ska jag ge upp
det, sälja kameran och betala mina skulder?? Ja, det
är i alla fall snart det enda som återstår....

Förlåt mig älskade mamma för att jag är så oerhört
hopplös!
Förlåt mig Stefan för att jag har krachat vår ekonomi.
Förlåt mig barnen för att jag inte kan ge er ekonomisk
trygghet just nu......

Förlåt mig Ina för att jag gång på gång sviker dig!

Fast jag vägrar att klaga!
Jag har sett fram emot sommaren länge, värmen och solen.
DÅ ska jag ju inte klaga när den väl är här.
(Fast lite jobbigt är det att inte kunna röra sig utan att bli
sjöblöt av svett förståss)

I går var jag till läkaren igen. Gick ner i arbetstid igen, ska
jobba 2 timmar/dag resten av Juli. Sedan halvtid i augusti.
Och 75% i september. Det är viktigt att försöka stimulera
sig genom att försöka arbeta, och självklart vill jag arbeta!
Jag önskar mig helst av allt att kunna jobba heltid, snart igen!
Inte bara för ekonomins skull, utan även för att få upp min
självkänsla och mitt självförtroende igen. Man känner sig ju
inte direkt som en superkvinna när man går här hemma och
kostar samhället en massa pengar, tvärtom. Och det mår
man ju inte bättre av direkt.

Efter läkarbesöket hade jag tid hos min psykolog. Det var
skönt att få vältra ur sig sånt man bär omkring på.  Nu är
det ett tag tills vi ska träffas igen och det känns lite nervöst.
Hon har liksom varit en ventil som hjälpt mig att lätta på
trycket.

Vi kom i alla falll överens om att jag ska försöka göra något
som tar emot varje dag. En sak som utmanar mig helt enkelt.
Och dessutom ska jag använda min kamera så ofta jag kan.
Dvs en utmaning och något som får mig att må bra, varje dag!

Åskan gick när jag skulle hem. Det mullrade, men inte en
droppe regn trots att det regnade i Södertälje enligt min
älskling. Man tycker ju att vi kunnat få några droppar i alla
fall. Med regn brukar det ju följa lite ny och fräch luft och DET
är något man ser fram emot just nu!!

Idag gick jag till banken. Satt 55 minuter och väntade på min
tur, då och då kändes det som att jag skulle få jordens panik
ångest, men det klingade av. Jag tog helt enkelt djupa andetag
och tänkte positiva tankar :o)

När mina bankärenden var gjorda gick jag till Myrorna och letade
efter barnböcker. Razmus vill gärna att vi läser gonattsaga innan
han ska sova, men nu börjar man faktiskt lessna rejält på böckerna
han har!!! Men där fanns inget så jag tog cykeln hem igen.

Resten av dagen har jag...hmmm....svetttats *l* Men jag klagar inte!
Vägrar att klaga, det gör Stefan så bra så. Själv intalar jag mig att
jag njuter till 100% :o) Snart är det vinter, mörkt och KALLT igen och
man fryser och lääängtar till sommaren *l*

Jag bjuder på goskillens russinfötter efter ett långt svalt bad :o)



Lite suddiga russintår, men det är svårt att få en skarp bild när fötterna vägrar
att vara still...*l*....

Klarvaken.
Igen.

Fan!

När ska detta sluta?!
När ska jag få ett normalt liv igen?!

När jag lägger mig ner, släcker lampan och gör
mig redo för att sova, och trött är jag så det räcker,
är det nästan så jag hör ett "piiiinng" i skallen och
tankarna börjar rasa. Det är inte ens någon struktur
på tankarna, jag hänger liksom inte ens med själv.

Efter en stund börjar myrkrypet i benen. Jag kan inte
ligga still utan måste röra benen hela tiden. Huvudvärken
är nästa nattliga "vän" som dyker upp......

Senare kommer ångesten och tankarna på....ja,
helst vill jag inte ens ta ordet i min mun, jag vill inte
nämna det, för om jag säger det högt, om jag skriver
det....så erkänner jag att min hjärna är totalt dum.
Att något är riktigt, riktigt fel däruppe.

Min psykolog säger att tankarna är förväntade, att
det inte är något konstigt, men att om tankarna tar
över, om jag på allvar skulle vilja följa dom, måste
jag ta kontakt med vården på en gång. Min läkare är
bekymrad över att tankarna ens finns där, och det
måste jag erkänna att jag också är, men på något
sjukt sätt ger dom mig tröst och lugn. Fast än dom
skrämmer mig.....

Ja, det är självmord, döden, jag skriver om. Så, nu
har jag skrivit det. Svart på vitt i min blogg.

Jag är 40 år. Jag har tre underbara ungar, en fan-
tastisk sambo, världens bästa föräldrar och några
vänner som jag tycker väldigt mycket om. Jag har ett
jobb (ännu så länge). Jag har en bostad.

Men jag har inget liv. Och jag vet inte varför.

Vi ska inte bli för dramatiska här. Jag kan nästan
(ja, bara nästan) lova att det här med döden är något
jag inte kommer att skynda på...jag har mycket att leva
för. Jag ÄR medveten om det, och det är ju en del av
paradoxen.

Bara tanken på att lämna barnen gör mig illamående.
Dom behöver sin mamma!! Och att göra mina föräldrar
så oerhört illa och besvikna gör mig precis lika illamående.

Jag ska ju vårda och ta hand om mina föräldrar när dom
behöver det på samma sätt som dom vårdat och tagit
hand om mig. Inte för att jag är skyldiga dom det, utan för
att jag vill. Jag älskar dom så oerhört mycket!

Sååå......det här med döden får vänta. Men tanken tröstar.
Lite som så att -jag skulle kunna om jag ville. Det finns en
väg ut.

Tur att det räcker med tanken.