01.18

Klarvaken.
Igen.

Fan!

När ska detta sluta?!
När ska jag få ett normalt liv igen?!

När jag lägger mig ner, släcker lampan och gör
mig redo för att sova, och trött är jag så det räcker,
är det nästan så jag hör ett "piiiinng" i skallen och
tankarna börjar rasa. Det är inte ens någon struktur
på tankarna, jag hänger liksom inte ens med själv.

Efter en stund börjar myrkrypet i benen. Jag kan inte
ligga still utan måste röra benen hela tiden. Huvudvärken
är nästa nattliga "vän" som dyker upp......

Senare kommer ångesten och tankarna på....ja,
helst vill jag inte ens ta ordet i min mun, jag vill inte
nämna det, för om jag säger det högt, om jag skriver
det....så erkänner jag att min hjärna är totalt dum.
Att något är riktigt, riktigt fel däruppe.

Min psykolog säger att tankarna är förväntade, att
det inte är något konstigt, men att om tankarna tar
över, om jag på allvar skulle vilja följa dom, måste
jag ta kontakt med vården på en gång. Min läkare är
bekymrad över att tankarna ens finns där, och det
måste jag erkänna att jag också är, men på något
sjukt sätt ger dom mig tröst och lugn. Fast än dom
skrämmer mig.....

Ja, det är självmord, döden, jag skriver om. Så, nu
har jag skrivit det. Svart på vitt i min blogg.

Jag är 40 år. Jag har tre underbara ungar, en fan-
tastisk sambo, världens bästa föräldrar och några
vänner som jag tycker väldigt mycket om. Jag har ett
jobb (ännu så länge). Jag har en bostad.

Men jag har inget liv. Och jag vet inte varför.

Vi ska inte bli för dramatiska här. Jag kan nästan
(ja, bara nästan) lova att det här med döden är något
jag inte kommer att skynda på...jag har mycket att leva
för. Jag ÄR medveten om det, och det är ju en del av
paradoxen.

Bara tanken på att lämna barnen gör mig illamående.
Dom behöver sin mamma!! Och att göra mina föräldrar
så oerhört illa och besvikna gör mig precis lika illamående.

Jag ska ju vårda och ta hand om mina föräldrar när dom
behöver det på samma sätt som dom vårdat och tagit
hand om mig. Inte för att jag är skyldiga dom det, utan för
att jag vill. Jag älskar dom så oerhört mycket!

Sååå......det här med döden får vänta. Men tanken tröstar.
Lite som så att -jag skulle kunna om jag ville. Det finns en
väg ut.

Tur att det räcker med tanken.



Kommentarer
Postat av: ammizz

Jag känner verkligen igen mig i det här. Jag har ofta problem med att sova, men till skillnad från dig så tänker jag på döden på ett annat sätt. Du tänker mer på att du dör av vilja (om jag förstår dig rätt - trots att du inte vill ta självmord) men jag fastnar alltid i tankar om ofrivillig död. Jag tänker alltid att jag kommer dö, att jag snart dör eller att någon nära mig dör. Jag tror ständigt att jag har någon sjukdom eller något fel, men jag tror egentligen inte att jag har det, är inte hypokondriker, utan jag är bara så himla rädd att jag ska dö. Jag har så mycket att leva för - vilket är positivt - men när halva livet går ut på att ha dödsångest är det inte lika kul längre...

Vänder och vrider mig ibland om nätterna, kallsvettas, gråter, får panik. Det händer inte allt för ofta dock, men när det händer är det verkligen jobbigt.

Hoppas att du får hjälp så du mår bättre i alla fall.



Förlåt om du tycker jag gör reklam, men om du vill så får du gärna rösta på mig i tävlingen i mitt senaste inlägg.



Kram på dig, ta hand om dig!

2009-07-01 @ 01:49:04
URL: http://ammizz.blogg.se/
Postat av: Nazli

fin blomma! =)

2009-07-01 @ 03:16:04
URL: http://naazlis.blogg.se/
Postat av: jeanette

Ja Ina längre en tanke får det inte bli och helst inte det heller. Men jag kan förstå att dom jävla tankarna dyker upp som ett brev på posten när sömnen inte infinner sig och allt börjar snurra i skallen och panikångesten kommer krypande.

Sköt om dig vännetn.

2009-07-01 @ 13:40:13
URL: http://photogalen.blogg.se/
Postat av: J A G D E S I G N A R D I N B L O G G

tack! händer hos dig då?

2009-07-01 @ 16:36:03
URL: http://designbyjessica.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0