inasliv

så mycket att jag har ont i magen. Jag vill så jag knappt
kan tänka på något annat än just det. Jag önskar och
hoppas så  innerligt.

En ny start, ett nytt liv och en ny möjlighet. Precis det jag,
vi, behöver just nu. Både jag och Stefan. Och barnen.



Men det är så många frågetecken, så mycket praktiskt
som måste lösas först. Och det mesta hänger just nu på
en person. En person som har det allsmäktiga beslutet
om vår, min familjs, framtid i sina händer. Det är förvisso
en person som har det bästa för oss i sina ögon, men
ändå känns det så jobbigt att behöva lägga sitt liv i någon
annans händer på det här viset.

Nåja. IKEA-katalogen kom idag. Inte gjorde det min heta
önskan mindre påträngande direkt. Oj, vad mycket fint jag
hittade i år!!! Jag bläddrar och önskar att jag vore rik *l*

Jobbet då? Ja. Det visade sig idag att den 16/9 har jag varit
sjukskriven i ett år. ETT ÅR!! Det känns helt overkligt, i
synnerhet eftersom jag bara tagit något enstaka myrsteg
framåt när det gäller ångesten, paniken och resten. Man kan
ju tycka att det borde vara bättre vid det här laget och jag kan
förstå att omgivningen undrar varför det inte blir det. Detta
innebär hur som helst att jag måste ansöka om förlängd
sjukskrivning från Fk. Jag skickar in en ansökan och hoppas
att det går vägen. Har varit i kontakt med min handläggare
och vi har väl en liten dialog om vad som ska hända framöver.....

I övrigt kämpar jag på. Jag kliver upp på morgonen, skjutsar
Razmus till dagis och åker förbi jobbet....någon dag måste
jag ju kunna stanna och gå in!!!!! Sedan åker jag hem, skakig
och fylld av ångest, lägger mig på sängen och gråter, svär och
känner mig helt värdelös. Somnar och vaknar med jämna
mellanrum av sjukt dåligt samvete.

Och så drömmer jag. Om framtiden. Och hoppas att mina
drömmar ska gå i uppfyllelse.