inasliv

med att försöka överleva dagens ångest och panikattack.
Vägrar ta Sobril, av två anledningar. För det första blir jag
så såsig, dåsig och trött av dom. För det andra är dom ju
starkt beroendeframkallande, och jag vägrar att bli beroende
av sånt skit!

Jag försöker ligga på sängen och bara ta det lungt, tänka
vackra positiva tankar och slå bort det som plågar mig så.
Vill ligga på spikmattan, att känna svedan och hettan på
ryggen får mig att känna att jag lever. Smärtan fyller mig
med liv. Men jag har bestämt att jag ska ligga på den på
kvällarna, för jag sover ganska skönt efteråt.

Jag skulle vilja gå ut, men kan inte. Mitt osynliga koppel
och sociala fobin som växer inom  mig gör det omöjligt.
Utan någon med mig, får jag bli hemma helt enkelt.

Jag måste bort härifrån, jag måste få min nystart i livet.
Ju mer jag tänker på det, desto viktigare och mer själv-
klart känns det....