Upp som en sol, ner som en pannkaka...

Har haft två dagar där jag mått s.k.i.t igen.
Tur jag har mina sobril och sömntabletter.
Ångesten och paniken har haft järngrepp om mig.
Jag vill skrika högt, slå, sparka, gråta....dö.
Det är är ju löjligt! Var kommer alla känslor från?!
Dom är så starka.

Om det inte vore för mina barn skulle jag inte orka vidare.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0