inasliv

Förstår inte varför jag inte kommer ur den här deppen och ångesten!
Nu har jag hållit på i några veckor, och ändå tycker jag ju att saker
började vända för inte så länge sedan. Kände mig lite gladare, lite
mer hoppfull och hade mycket mer tillförsikt inför framtiden. Nu känns
allt bara nattsvart igen! Varför? Och varför förstår jag inte mig själv??

Yrseln har satt sig igen. Samma med tankspriddheten/glömskan. I
morse glömde jag helt bort vart jag parkerat bilen t ex.

3 veckor kvar, sedan flyttar vi. Inför det känner jag - inget. Det är
helt tomt!? Känner mig bara trött. Trött. Trött.

Jag hoppas att jag får en bra kontakt med försäkringskassan i Härnösand.
Så bra som den jag har här i E-tuna kommer jag ju inte att få, det
går helt enkelt inte. Men någotsånär i alla fall hoppas jag. Sedan en
bra kontakt på arbetsförmedlingen och så en bra psykolog förståss....

Det är mycket som "hänger i luften" känns det som....lite för mycket.
Vi vet tex inte vart Ida ska gå i skolan för ingen svarar oss på frågan
om flickstackarn får gå i Sundsvall. Vi tjatar och jagar, men ingen vet
något och ingen kan tydligen ta något beslut i frågan heller. Fan, jag
blir så irriterad! Hon är 16 år och behöver få veta, behöver få ställa in
sig på hur det blir för henne.

Nah, vi får jaga vidare helt enkelt.

Kram på er!