inasliv

vad gör man då? Jag vet vad jag skulle ha gjort om jag
inte haft barnen. Mina älskade barn.

Men nu finns dom, och mitt ansvar över dessa tre varelser
som inte valt, varken sin mor eller far, är större än min
längtan att få ge upp.

Korta stunder kan det kännas som att längtan är större
än ansvaret - men det går fort över. Däremot finns längtan
alltid kvar inom mig. Varje timme, av varje dag finns den
där och den växer sig större.

Mitt liv känns meingslöst. Totalt meningslöst. Jag får aldrig
något att fungera och min vardag blir allt tyngre att genomleva.

När ska jag få någon lättnad, när är det nog? När får jag vila
och harmoni? När kommer längtan att försvinna?

Min ångest gör att jag knappt kan andas. Det krävs styrka
för att ta minsta andetag och det gör ont för varje utandning.

Idag kan inte ens blommorna i min trädgård göra mig lugn.
Grönskan och dofterna går mig liksom förbi, jag är här, mitt
i det, men känner det inte. Det är på något sätt onåbart. Jag
betraktar, men det är som att se på en tavla, jag upplever det
inte.

Jag, vi, behöver ett mirakel. Annars går vi sönder. Min familj
står inte ut så länge till, jag orkar inte lyfta allt det här.....
Vi behöver ett mirakel.........