inasliv

av en massa olika orsaker, den viktigaste av dom
kanske är att jag mått relativt förhållandevis bra
ett tag. Har känt att jag har landat i mitt nya liv, i
mitt nya hus.

Just när jag börjat må ganska bra, så har alltså hela
livet rämnat igen. Som en jättehink som sänkts över
hela mitt väsen och skapat ett fuktigt kallt mörker.

Jag känner mig helt försvarslös. Maktlös. Hopplöst.

Ångesten kom tillbaka, och inte nog med det, min
älskade sambo mår på ett ungefär lika dåligt som
jag. Ingen ro får vi känna, ingen harmoni.

Amor Vincit Omnia.

Och tur är väl det. Vi har varandra, vi har kärleken,
den övervinner allt sägs det. Jag hoppas att det är
så, för annars har vi ingen chans. Vi är dömda att
leva i oro, bakbundna av tidigare misstag och hur
vi än försöker göra rätt, så blir det fel.

Jag älskar så högt, och är så rädd att förlora.

Jag hade börjat känna livsglädje, känna att det är
skönt att vakna var morgon. Det var då. Inte så
länge sedan, men det känns som en evighet.
Jag orkar knappt hålla ihop längre. Det känns som
att kämpa är bara fånigt, eftersom jag alltid slås
till marken igen. Aldrig lugn, aldrig harmoni, aldrig
sinnesfrid.

Stora, svarta, geggiga klump - när ska du lämna mig?

Ge mig styrka, ge mig livsglädje, ge mig energi.....
Någon.....