Ett litet ljus.
Det tändes men var dömt att släckas långt innan
veken var nerbrunnen. Ett litet, litet ljus.
I mitt hjärta sved det, men alla visste vi att det
inte kunde få brinna.
Nu svävar det där alla andra små ljus som inte
fått brinna svävar. Och mina tårar tillägnar jag åt
det som inte fick bli.
Jag ser på det lilla ljusets moder och svämmar
över av kärlek. Så tapper och så stark och så
förvirrad av livets krumsprång som tvingade
henne att bli vuxen fortare än hon skulle behöva.
Lilla, lilla ljus - brinn för din moder där du är.
Vänta på henne med kärlek och försök finna i
ditt varma hjärta att förlåta.
Jag fick aldrig hålla din värme i min famn, men
ljuset som glimmade, snabbt och klart, det
glömmer jag aldrig.
Förlåt.
Jävla medicin!
Jag blir så otroligt less! Mår så jävla skit, och äter
medicin, är inne på över en månad nu, och jag mår
absolut inge bättre. Jovisst, kanske är självmordstankarna
lite mindre påträngande. Men det är ganska marginellt.
Däremot är ångesten och depressionen lika påtaglig
som förut. Nästan värre.
Jag vet snart inte vad jag ska göra?! Jag vill få må bra!
Men det går ju inte ens med mediciner! Varför?!
Försöker hålla mig sysselsatt, men geggan ligger där
inne och skvalpar runt hela tiden. Värst är nätterna, då
blir det att ligga och skruva sig medan tankarna sköljer
över mig som en tsunami. Jag kan inte stoppa dom och
jag känner hur dom kväver mig - sakta, sakta.
Foto: Jag!
Mår inge bra!
och när ska jag kunna skriva; I dag mår jag bra!
Jag vill så gärna. Jag längtar. Jag önskar, men inget
händer. Smärtan inuti är så jävla påtaglig, och medan
jag gör vad jag kan för att sysselsätta mig för att
orka leva m e d smärtan går livet förbi mig.
Jag känner mig förvirrad. Orkeslös. Trött. Less. Arg.
Nya medicinen verkar inte ge så mycket effekt.
Självmordstankarna lever vidare i oförminskad styrka.
Man förhåller sig till dom. Jag hoppas bara att "tröskeln"
för alltid kommer att vara för hög för att kliva över.
Härom dagen sa min älskade lilla pojke så här till mig:
-Mamma, om du inte fanns hos mig längre skulle jag
vinka godnatt till dig länge varje kväll, men jag skulle
veta att du alltid var hos mig, och att du saknade mig.
Och jag skulle sakna dig mamma, hela tiden.
Älskade lilla barn! Jag vill inte lämna dig någonsin. Du
är orsaken, du är min tröskel, den jag hoppas att jag
aldrig kommer att ta mig över. För gör jag det får du
vinka godnatt till mig - istället för alla varma, goa
kramar och alla skratt....
Jag vill finnas där för dig. När du växer upp, jag vill
följa dig på vägen, se vem du blir! När du stöter på
svårigheter vill jag finnas och fånga upp dig, trösta,
stötta. Jag vill skratta och gråta med dig. Jag vill hålla
ditt förstfödda barn.
Du är mitt allt, hur kan jag ens tänka tanken på att lämna
dig bakom mig?!?! Dig och dina systrar. För mig är ni
mitt liv.
Är kärleken starkare och tåligare än längtan efter att
få vila, få lugn?
Det finns inget jag hoppas på mer än det!
Berg- och dalbana
Från att ha vaknat och mått relativt bra,
efter en natt av ihärdiga mardrömmar, mår
jag nu riktigt dåligt. Från att vara i stort sett
ångestfri - har jag ångest så jag vill kräkas.
Bokstavligt talat. Jag vet inte vad jag ska
ta mig till faktiskt. Jag är tillbaka på noll. Igen.
Skiter i allt. Skiter i uppförsbacken med höga
hinder som kallas för livet. Jag orkar inte stångas
längre. Jag är fullkommligt medveten om att
det finns dom som har det tusen gånger värre
i sitt liv än vad jag har. Men det hjälper inte mig
på något sätt.
Nä, jag har på känn att jag får lägga in mig igen.
För så här kan jag inte må och samtidigt fungera
i vardagen.
Någonstans måste jag få skriva av mig...
så jag öppnar väl upp den här bloggen igen då.
Jag mår inget vidare...inget konstigt i sig iofs. Jag
har ju inte mått bra sedan 2007, och det har ju gått
både upp och ner dessa år.
Ett tag har det gått lite smått uppåt. Det har varit
skönt att få känna sig "levande" igen. Tröttheten
har inte varit så otroligt påtaglig även om den hela
tiden har funnits där....
Men just nu i dag, mår jag sämre än jag gjort på
väldigt, väldigt länge. Dagen började bra, hade
energi och lust. Var inte så trött trots en jobbig
natt. Jag var ute i trädgården och fick lite måsten
gjorda - och njöt hela tiden! Men efter lunch tvärvände
det helt plötsligt. Jag blev trött, orkeslös, ångestladdad
och fick panik. Förstår inte vad det är som händer när
det blir så här.
Jag vill ta mitt liv. Vill inte vara med längre. Får ont i magen,
blir yr och blir så otroligt trött att jag inte kan sätta ord på
känslan. Jag vill inte ha det så här längre! Vad är det här
för liv?! Är det meningen att jag ska leva så här resten
av mitt liv?!
Jag älskar ju dom som finns intill mig. Vill finnas där
för mina vackra älskade ungar. Jag har ju blivit mormor
dessutom, till en vacker liten gosse. Jag har massor att
leva för och glädjas åt - men jag kan inte. Jag kommer
inte åt känslan av lycka. Bara ångest, ångest och ångest.
Till och med när jag satt med mitt lilla nyfödda barnbarn
i min famn kände jag ångest och en längtan att avsluta
mitt eget liv. Hur kan man känna så i ett sånt stort
ögonblick i livet?! Jag förstår inte!
Jag behöver hjälp. Hjälp i form av någon som förstår,
någon som lyssnar ordentligt och någon som har
kunskapen att hjälpa någon som mår så här. Men vart
finner man någon sån? Inte på vårdcentralerna i alla fall.
Vem är det du ser framför dig...
när vi älskar? När du blundar, vem är det du ser
framför dig. Varför känns det som att du inte är
där jag är, att det inte är mig du är nära?
Kanske ska det vara så här efter 8 långa år.
Men jag kan inte hjälpa att det gör ont. Det gör
så satans ont att inte räcka till, att inte vara det
du önskar att jag vore. Jag är helt enkelt inte kvinna
nog. Inte vacker nog. Inte sexig nog.
Nu handlar det ju inte bara om sex. Det handlar
om allt i det stora hela. Jag förstår att efter två år
med en kvinna som varit mer som en trasdocka än
en barbie, är det svårt att känna attraktionen fylla
dig. När kvinnan du en gång attraherades av inte
orkar göra sig fin för dig, måste det ju vara svårt
att känna något.
-Vi hade nog inte varit tillsammans idag om det inte
vore för vår son, sa du till mig idag.
Du har nog rätt. Det skrämmer mig! Är det vad som
binder oss samman - vår son? Vi är ju inte bara
mamma och pappa, vi är ju kvinna och man också.
Jag vet att jag inte är attraktiv, varken för dig, mig
eller någon annan. Men jag orkar inte ta tag i det.
Jag orkar inte kämpa. Jag har fullt upp med att orka
ta mig genom dagarna levande. Vilket innebär att
jag får skylla mig själv.
Letar du dig vidare, ligger ansvaret hos mig själv.
Och ju mer jag inser det, desto mer handlingsförlamad
blir jag. Destom tröttare, ledsnare och stum blir jag.
Kommer jag någonsin att få känna mig attraktiv??
Jag ser mig inte i spegeln. Varje besök hos frisören är
rent plågsamt. Varje gång jag kliver in i en provhytt
undviker jag noggrant att se "mig" i spegeln. Jag tittar
bara och enbart på hur kläderna ser ut, kvinnan som
kläderna sitter på ser jag inte. Hon gör mig ledsen.
Jag saknar självkänsla, kärlek till mig själv. Har aldrig
kännt hur det känns att älska mig själv...men jag vill
inget hellre.
framför dig. Varför känns det som att du inte är
där jag är, att det inte är mig du är nära?
Kanske ska det vara så här efter 8 långa år.
Men jag kan inte hjälpa att det gör ont. Det gör
så satans ont att inte räcka till, att inte vara det
du önskar att jag vore. Jag är helt enkelt inte kvinna
nog. Inte vacker nog. Inte sexig nog.
Nu handlar det ju inte bara om sex. Det handlar
om allt i det stora hela. Jag förstår att efter två år
med en kvinna som varit mer som en trasdocka än
en barbie, är det svårt att känna attraktionen fylla
dig. När kvinnan du en gång attraherades av inte
orkar göra sig fin för dig, måste det ju vara svårt
att känna något.
-Vi hade nog inte varit tillsammans idag om det inte
vore för vår son, sa du till mig idag.
Du har nog rätt. Det skrämmer mig! Är det vad som
binder oss samman - vår son? Vi är ju inte bara
mamma och pappa, vi är ju kvinna och man också.
Jag vet att jag inte är attraktiv, varken för dig, mig
eller någon annan. Men jag orkar inte ta tag i det.
Jag orkar inte kämpa. Jag har fullt upp med att orka
ta mig genom dagarna levande. Vilket innebär att
jag får skylla mig själv.
Letar du dig vidare, ligger ansvaret hos mig själv.
Och ju mer jag inser det, desto mer handlingsförlamad
blir jag. Destom tröttare, ledsnare och stum blir jag.
Kommer jag någonsin att få känna mig attraktiv??
Jag ser mig inte i spegeln. Varje besök hos frisören är
rent plågsamt. Varje gång jag kliver in i en provhytt
undviker jag noggrant att se "mig" i spegeln. Jag tittar
bara och enbart på hur kläderna ser ut, kvinnan som
kläderna sitter på ser jag inte. Hon gör mig ledsen.
Jag saknar självkänsla, kärlek till mig själv. Har aldrig
kännt hur det känns att älska mig själv...men jag vill
inget hellre.
Nätterna börjar bli mörka igen...
Sitter här ensam i mörkret, kommer inte till ro att
sova. Ser ut genom fönstret att mörkret börjar komma
tillbaka igen. Inte så kul för en sån som jag, som
desperat behöver ljuset för att överhuvudtaget orka
något alls....
Men samtidigt är det ju lite mysigt ändå. Att tända små
värmeljus och bona in sig lite....
Sitter här och tänker tillbaka i tiden lite, ja, fjorton år
för att vara exakt.
För fjorton år sedan hade jag bebis nummer två i magen.
Det var en förskräcklig graviditet! Min dåvarande sambo
berättade för mig ofta att han tyckte att gravida kvinnor
var oattraktiva. Så där vaggade jag runt och kände mig
så ful och äcklig. Inte nog med det så fick jag en förskräcklig
klåda på hela magen, jag kliade mig så jag blödde och fick
sår, speciellt på nätterna då jag kliade mig i sömnen.
Dessutom så hade min lilla bebis i magen hicka nästan jämt.
Och kittlade mig med sina små händer...det var riktigt läbbigt
faktiskt!! Som grädde på moset - restless legs så jag inte
kunde sova!
Till det en livlig treårig tjej och ett förhållande som redan då
knakade ordentligt i fogarna....
Nä, det var ingen rolig graviditet!
Prick kl 06,02 på morgonen den 11/7 -96 knakade det till i
kroppen och jag fick min första värk. Jag låg kvar i sängen
en stund och tog det lite lugnt, ville inte väcka familjen om
det inte var något, gick efter en stund in och tog en dusch.
Värkarna fortsatte att komma, tätare och tätare och efter en
halvtimme väckte jag min sambo som fick väcka blivande
storasyster och ge sig iväg med henne till dagis. Under tiden
stod jag framåtlutad mot skötbordet och vaggade mig genom
värkarna. Sambo kom hem, kompis som skulle vara med på
förlossningen ringdes och hämtade upp oss. Klockan 09 var vi
på plats på förlossningen och då fick jag veta att jag redan var
öppen mina 10 cm så någon smärtlindring skulle jag inte få.
AAAAJJJJJJ!
Det var bara att sätta igång att krysta, vattnet gick och det
skyndade på det hela. Trots det kom krystvärkarna mer och mer
sällan och när dom kom kämpade jag emot. Det gjorde ju så
jäkla ont!!
Kl 10,36 såg vår andra dotter, Towetussen, dagens ljus efter
att barnmorskor hängt på min mage för att trycka ut henne. Den
lilla tösen fastnade inte med huvudet och axlar utan med magen.
Barnmorskan bände och slet i bebisen för att få ut henne, på film
ser det helt groteskt ut!
Towe lades på min mage och en grön opfilt kastades över henne.
Jag tittade på den lilla som jag tyckte var så stilla och hon blev
inte sådär rosa som storasyster blev.....
Barnmorskorna stökade omkring i rummet och jag försökte få
deras uppmärksamhet. Barnet andades ju inte! Hon blev inte rosa!
Jag fick höja rösten ordentligt för att någon skulle lägga märke
till mig och filten lyftes av bebisen. Det konstaterades snabbt att
hon inte andades och efter några nyp i kinden och daskar i rumpan
klipptes navelsträngen av och barnmorskan sprang iväg med min
lilla bebis. Ut genom dörren och där låg jag. Vad hände?
10 minuter senare kom dom tillbaka med Towe, rosa och fin. Levande.
Söt som socker. Med sitt svarta hår och mörkt blå ögon var hon det
sötaste jag sett! Precis som sin syster.
Jag minns det som om det vore igår. Men det är 14 år sedan och på
dessa år har det hänt en massa. Jag har inte varit någon mönstermamma.
Jag har många gånger haft fullt upp med att klara livet, och mina töser
har nog inte alltid haft det så lätt.
Men en sak är säker - att mina tjejer är det bästa som hänt mig! Jag
fylls av stolthet och en enorm kärlek när jag ser dom. Och jag skäms
och fylls av ångest varje gång jag ser tillbaka på mycket av det dom
fått gå igenom. Trots allt är dom två fina tjejer och jag hoppas och tror
att dom kommer att växa upp till två underbara kvinnor som har massor
att ge i livet.
Grattis på DIN dag min älskade lilla unge! Tack för att jag får vara din
mamma, tack för att du är så underbart härlig och snäll! Du fyller mig med
stolthet och kärlek och jag är så glad att DU finns i mitt liv!
Jag älskar dig!
/mamma
sova. Ser ut genom fönstret att mörkret börjar komma
tillbaka igen. Inte så kul för en sån som jag, som
desperat behöver ljuset för att överhuvudtaget orka
något alls....
Men samtidigt är det ju lite mysigt ändå. Att tända små
värmeljus och bona in sig lite....
Sitter här och tänker tillbaka i tiden lite, ja, fjorton år
för att vara exakt.
För fjorton år sedan hade jag bebis nummer två i magen.
Det var en förskräcklig graviditet! Min dåvarande sambo
berättade för mig ofta att han tyckte att gravida kvinnor
var oattraktiva. Så där vaggade jag runt och kände mig
så ful och äcklig. Inte nog med det så fick jag en förskräcklig
klåda på hela magen, jag kliade mig så jag blödde och fick
sår, speciellt på nätterna då jag kliade mig i sömnen.
Dessutom så hade min lilla bebis i magen hicka nästan jämt.
Och kittlade mig med sina små händer...det var riktigt läbbigt
faktiskt!! Som grädde på moset - restless legs så jag inte
kunde sova!
Till det en livlig treårig tjej och ett förhållande som redan då
knakade ordentligt i fogarna....
Nä, det var ingen rolig graviditet!
Prick kl 06,02 på morgonen den 11/7 -96 knakade det till i
kroppen och jag fick min första värk. Jag låg kvar i sängen
en stund och tog det lite lugnt, ville inte väcka familjen om
det inte var något, gick efter en stund in och tog en dusch.
Värkarna fortsatte att komma, tätare och tätare och efter en
halvtimme väckte jag min sambo som fick väcka blivande
storasyster och ge sig iväg med henne till dagis. Under tiden
stod jag framåtlutad mot skötbordet och vaggade mig genom
värkarna. Sambo kom hem, kompis som skulle vara med på
förlossningen ringdes och hämtade upp oss. Klockan 09 var vi
på plats på förlossningen och då fick jag veta att jag redan var
öppen mina 10 cm så någon smärtlindring skulle jag inte få.
AAAAJJJJJJ!
Det var bara att sätta igång att krysta, vattnet gick och det
skyndade på det hela. Trots det kom krystvärkarna mer och mer
sällan och när dom kom kämpade jag emot. Det gjorde ju så
jäkla ont!!
Kl 10,36 såg vår andra dotter, Towetussen, dagens ljus efter
att barnmorskor hängt på min mage för att trycka ut henne. Den
lilla tösen fastnade inte med huvudet och axlar utan med magen.
Barnmorskan bände och slet i bebisen för att få ut henne, på film
ser det helt groteskt ut!
Towe lades på min mage och en grön opfilt kastades över henne.
Jag tittade på den lilla som jag tyckte var så stilla och hon blev
inte sådär rosa som storasyster blev.....
Barnmorskorna stökade omkring i rummet och jag försökte få
deras uppmärksamhet. Barnet andades ju inte! Hon blev inte rosa!
Jag fick höja rösten ordentligt för att någon skulle lägga märke
till mig och filten lyftes av bebisen. Det konstaterades snabbt att
hon inte andades och efter några nyp i kinden och daskar i rumpan
klipptes navelsträngen av och barnmorskan sprang iväg med min
lilla bebis. Ut genom dörren och där låg jag. Vad hände?
10 minuter senare kom dom tillbaka med Towe, rosa och fin. Levande.
Söt som socker. Med sitt svarta hår och mörkt blå ögon var hon det
sötaste jag sett! Precis som sin syster.
Jag minns det som om det vore igår. Men det är 14 år sedan och på
dessa år har det hänt en massa. Jag har inte varit någon mönstermamma.
Jag har många gånger haft fullt upp med att klara livet, och mina töser
har nog inte alltid haft det så lätt.
Men en sak är säker - att mina tjejer är det bästa som hänt mig! Jag
fylls av stolthet och en enorm kärlek när jag ser dom. Och jag skäms
och fylls av ångest varje gång jag ser tillbaka på mycket av det dom
fått gå igenom. Trots allt är dom två fina tjejer och jag hoppas och tror
att dom kommer att växa upp till två underbara kvinnor som har massor
att ge i livet.
Grattis på DIN dag min älskade lilla unge! Tack för att jag får vara din
mamma, tack för att du är så underbart härlig och snäll! Du fyller mig med
stolthet och kärlek och jag är så glad att DU finns i mitt liv!
Jag älskar dig!
/mamma
Om man inte vill, orkar, vara med längre?
vad gör man då? Jag vet vad jag skulle ha gjort om jag
inte haft barnen. Mina älskade barn.
Men nu finns dom, och mitt ansvar över dessa tre varelser
som inte valt, varken sin mor eller far, är större än min
längtan att få ge upp.
Korta stunder kan det kännas som att längtan är större
än ansvaret - men det går fort över. Däremot finns längtan
alltid kvar inom mig. Varje timme, av varje dag finns den
där och den växer sig större.
Mitt liv känns meingslöst. Totalt meningslöst. Jag får aldrig
något att fungera och min vardag blir allt tyngre att genomleva.
När ska jag få någon lättnad, när är det nog? När får jag vila
och harmoni? När kommer längtan att försvinna?
Min ångest gör att jag knappt kan andas. Det krävs styrka
för att ta minsta andetag och det gör ont för varje utandning.
Idag kan inte ens blommorna i min trädgård göra mig lugn.
Grönskan och dofterna går mig liksom förbi, jag är här, mitt
i det, men känner det inte. Det är på något sätt onåbart. Jag
betraktar, men det är som att se på en tavla, jag upplever det
inte.
Jag, vi, behöver ett mirakel. Annars går vi sönder. Min familj
står inte ut så länge till, jag orkar inte lyfta allt det här.....
Vi behöver ett mirakel.........
inte haft barnen. Mina älskade barn.
Men nu finns dom, och mitt ansvar över dessa tre varelser
som inte valt, varken sin mor eller far, är större än min
längtan att få ge upp.
Korta stunder kan det kännas som att längtan är större
än ansvaret - men det går fort över. Däremot finns längtan
alltid kvar inom mig. Varje timme, av varje dag finns den
där och den växer sig större.
Mitt liv känns meingslöst. Totalt meningslöst. Jag får aldrig
något att fungera och min vardag blir allt tyngre att genomleva.
När ska jag få någon lättnad, när är det nog? När får jag vila
och harmoni? När kommer längtan att försvinna?
Min ångest gör att jag knappt kan andas. Det krävs styrka
för att ta minsta andetag och det gör ont för varje utandning.
Idag kan inte ens blommorna i min trädgård göra mig lugn.
Grönskan och dofterna går mig liksom förbi, jag är här, mitt
i det, men känner det inte. Det är på något sätt onåbart. Jag
betraktar, men det är som att se på en tavla, jag upplever det
inte.
Jag, vi, behöver ett mirakel. Annars går vi sönder. Min familj
står inte ut så länge till, jag orkar inte lyfta allt det här.....
Vi behöver ett mirakel.........
När jag släpper fasaden
mår jag ju riktigt skitpissigt! Ingenting i mitt liv
fungerar som det är just nu. Nätter och tidiga
mornar är tankarna som mörkast och jag vaknar
oftare än jag skulle önska och då sätter det igång
att mala.
I morse kom tankarna på mig själv. På hur jag
uppfattar mitt jag. Det är rätt sorgligt, nu när man
är 41 år gammal och ser tillbaka och upptäcker att
man aldrig någonsin i sitt liv har älskat, eller ens
tyckt om sig själv.
Redan när jag var liten såg jag mig själv som ful.
Att se sig själv i en spegel var redan då en plåga.
Så har det fortsatt hela mitt liv. Jag tror ärligt talat
att mina barn har ungefär 3 foton på mig att dela
upp mellan sig. Det räcker ju iofs, ett till dom var.
Jag mår illa när jag ser mig själv på bild och i spegel.
Att gå på stan och se sig själv speglas i ett skyltfönser
är riktigt otäckt! För att inte tala om när jag måste
prova kläder! När jag kommer hem efter en sån
shoppingtur är jag alltid, och har alltid varit, riktigt
deprimerad och lessen.
I morse grunnade jag på hur det kommer sig att
Stefan föll för mig. Hur han kan älska mig, och älska
MED mig. Eller, vi älskar sällan förresten. Vi har sex
rätt upp och ner, utan smek, kyssar och sånt. På
senare tid har det varit (om ni nu ursäktar att jag går
in på detaljer) mycket "doggystyle" och det tar jag som
att han inte står ut med att se mig under tiden. På så
vis kan han ju blunda och låtsas som att det är någon
annan. Jag förstår honom. Uppriktigt alltså. Inget fjant
som fjortisarna håller på med för att få uppmärksamhet.
Jag tycker och känner verkligen så här, och har alltid
gjort det. Genuint. Jag har aldrig älskat mig själv, har
aldrig accepterat "mitt skal" och har alltid undrat över
hur någon kan älska mig.
Mer än en gång har jag funderat på att "göra slut" på
eländet. Och det blir oftare och oftare ju äldre jag blir
dessutom. Jag liksom orkar inte kämpa med det jag
bär på längre. Och just det här "bagaget" har jag ju släpat
på en hel evighet. Jag tror jag började när jag var runt
5 år. Sedan dess har jag mått illa över mitt utseende och
den som är jag.
I dag är ingen bra dag. Idag vill jag gömma mig på riktigt.
Idag kommer jag att få kämpa mig genom alla destruktiva
känslor och tankar.....
Tillbaka igen!
Trodde i min enfald att jag skulle kunna lämna den här
bloggen bakom mig, den har blivit så förknippad med
min ångest och allt svart som jag bär på.
Men nu är jag tillbaka igen. Jag mår inte alls bra och
det finns det orsaker till. Orsaker som jag önskar kunde
reda ut sig snart så jag får gå vidare med mitt liv.
Jag har fått en ny läkare åter igen. Den här gången verkar
det som att det är en läkare som tar sitt yrke på allvar.
Å andra sidan har jag haft den förhoppningen förr.
Ny medicin, men fortfarande ingen samtalskontakt. Förstår
inte varför. Ska jag gå omkring resten av mitt liv utan att
få en möjlighet att reda ut vad det är som gör att jag mår
dåligt?! Är det inte meningen att jag ska må bättre??
Nåja. I morse vaknade jag med en sån ångest att jag knappt
fick luft. Vet inte alls vad som orsakade ångesten, men där
var den i alla fall. Jag låg länge och försökte övertala mig
att kliva upp, klä på mig, lämna lilleman på dagis och sedan
ta mig i kragen. Jag fick upp mig ur sängen, kläderna på mig
och lilleman lämnad på dagis. Det var inte lätt - men det blev
gjort!! Sedan tog "orken" slut och när jag kom hem bäddade
jag sängen men struntade i att dra upp rullgardinerna. Jag
lade mig ovanpå med favoritkudden under huvudet och lät
ångesten rasa innuti mig. Jag vägrade ta mina Sobril.
Jag brukar ha två val när jag blir så här. Antingen tar jag
en Sobril direkt jag känner att ångesten växer, eller så struntar
jag i det. Struntar jag i det blir jag sängliggande, totalt
handlingsförlamad. Tar jag Sobrilen kan jag tuta på, men å
andra sidan blir jag riktigt "seg" i huvudet, trött och hängig.
Vet inte riktigt vilket som är värst, det är lite som att välja
mellan pest eller kolera.
Just nu sitter jag på ute på trappen med laptopen i knät. Jag försöker
njuta av stillheten, värmen och allt grönt som växer omkring mig
i MIN trädgård! Jag försöker fokusera på det som gör mig lycklig i
livet, som att jag nu mer bor oerhört vackert, i ett eget hus, med en
egen trädgård. Det känns fantastiskt, och jag vet att jag aldrig någonsin
kommer att sluta tacka mina älskade föräldrar för att dom gav oss
möjligheten till det här. Och om jag för en sekund kan hålla kvar
känslan av lyckan över min trädgård och mitt hus, mår jag ju bra den
lilla, lilla stunden. Och dom små stunderna kanske blir fler och fler....
Bilden ovan har jag tagit själv, så som alla andra bilder på min blogg.
bloggen bakom mig, den har blivit så förknippad med
min ångest och allt svart som jag bär på.
Men nu är jag tillbaka igen. Jag mår inte alls bra och
det finns det orsaker till. Orsaker som jag önskar kunde
reda ut sig snart så jag får gå vidare med mitt liv.
Jag har fått en ny läkare åter igen. Den här gången verkar
det som att det är en läkare som tar sitt yrke på allvar.
Å andra sidan har jag haft den förhoppningen förr.
Ny medicin, men fortfarande ingen samtalskontakt. Förstår
inte varför. Ska jag gå omkring resten av mitt liv utan att
få en möjlighet att reda ut vad det är som gör att jag mår
dåligt?! Är det inte meningen att jag ska må bättre??
Nåja. I morse vaknade jag med en sån ångest att jag knappt
fick luft. Vet inte alls vad som orsakade ångesten, men där
var den i alla fall. Jag låg länge och försökte övertala mig
att kliva upp, klä på mig, lämna lilleman på dagis och sedan
ta mig i kragen. Jag fick upp mig ur sängen, kläderna på mig
och lilleman lämnad på dagis. Det var inte lätt - men det blev
gjort!! Sedan tog "orken" slut och när jag kom hem bäddade
jag sängen men struntade i att dra upp rullgardinerna. Jag
lade mig ovanpå med favoritkudden under huvudet och lät
ångesten rasa innuti mig. Jag vägrade ta mina Sobril.
Jag brukar ha två val när jag blir så här. Antingen tar jag
en Sobril direkt jag känner att ångesten växer, eller så struntar
jag i det. Struntar jag i det blir jag sängliggande, totalt
handlingsförlamad. Tar jag Sobrilen kan jag tuta på, men å
andra sidan blir jag riktigt "seg" i huvudet, trött och hängig.
Vet inte riktigt vilket som är värst, det är lite som att välja
mellan pest eller kolera.
Just nu sitter jag på ute på trappen med laptopen i knät. Jag försöker
njuta av stillheten, värmen och allt grönt som växer omkring mig
i MIN trädgård! Jag försöker fokusera på det som gör mig lycklig i
livet, som att jag nu mer bor oerhört vackert, i ett eget hus, med en
egen trädgård. Det känns fantastiskt, och jag vet att jag aldrig någonsin
kommer att sluta tacka mina älskade föräldrar för att dom gav oss
möjligheten till det här. Och om jag för en sekund kan hålla kvar
känslan av lyckan över min trädgård och mitt hus, mår jag ju bra den
lilla, lilla stunden. Och dom små stunderna kanske blir fler och fler....
Bilden ovan har jag tagit själv, så som alla andra bilder på min blogg.
Jag har inte varit aktiv här på länge...
av en massa olika orsaker, den viktigaste av dom
kanske är att jag mått relativt förhållandevis bra
ett tag. Har känt att jag har landat i mitt nya liv, i
mitt nya hus.
Just när jag börjat må ganska bra, så har alltså hela
livet rämnat igen. Som en jättehink som sänkts över
hela mitt väsen och skapat ett fuktigt kallt mörker.
Jag känner mig helt försvarslös. Maktlös. Hopplöst.
Ångesten kom tillbaka, och inte nog med det, min
älskade sambo mår på ett ungefär lika dåligt som
jag. Ingen ro får vi känna, ingen harmoni.
Amor Vincit Omnia.
Och tur är väl det. Vi har varandra, vi har kärleken,
den övervinner allt sägs det. Jag hoppas att det är
så, för annars har vi ingen chans. Vi är dömda att
leva i oro, bakbundna av tidigare misstag och hur
vi än försöker göra rätt, så blir det fel.
Jag älskar så högt, och är så rädd att förlora.
Jag hade börjat känna livsglädje, känna att det är
skönt att vakna var morgon. Det var då. Inte så
länge sedan, men det känns som en evighet.
Jag orkar knappt hålla ihop längre. Det känns som
att kämpa är bara fånigt, eftersom jag alltid slås
till marken igen. Aldrig lugn, aldrig harmoni, aldrig
sinnesfrid.
Stora, svarta, geggiga klump - när ska du lämna mig?
Ge mig styrka, ge mig livsglädje, ge mig energi.....
Någon.....
kanske är att jag mått relativt förhållandevis bra
ett tag. Har känt att jag har landat i mitt nya liv, i
mitt nya hus.
Just när jag börjat må ganska bra, så har alltså hela
livet rämnat igen. Som en jättehink som sänkts över
hela mitt väsen och skapat ett fuktigt kallt mörker.
Jag känner mig helt försvarslös. Maktlös. Hopplöst.
Ångesten kom tillbaka, och inte nog med det, min
älskade sambo mår på ett ungefär lika dåligt som
jag. Ingen ro får vi känna, ingen harmoni.
Amor Vincit Omnia.
Och tur är väl det. Vi har varandra, vi har kärleken,
den övervinner allt sägs det. Jag hoppas att det är
så, för annars har vi ingen chans. Vi är dömda att
leva i oro, bakbundna av tidigare misstag och hur
vi än försöker göra rätt, så blir det fel.
Jag älskar så högt, och är så rädd att förlora.
Jag hade börjat känna livsglädje, känna att det är
skönt att vakna var morgon. Det var då. Inte så
länge sedan, men det känns som en evighet.
Jag orkar knappt hålla ihop längre. Det känns som
att kämpa är bara fånigt, eftersom jag alltid slås
till marken igen. Aldrig lugn, aldrig harmoni, aldrig
sinnesfrid.
Stora, svarta, geggiga klump - när ska du lämna mig?
Ge mig styrka, ge mig livsglädje, ge mig energi.....
Någon.....
Ångest, ångest.....ångest.
Förstod att det skulle bli en jobbig dag efter den
här jobbiga natten. Har börjat vakna på nätterna.
Vaknar inte av något annat än av ren ångest.
Det är alltså ångesten som väcker mig och det är
så sjukt jobbigt och skrämmande.
I natt låg jag vaken i dryga timmen och hade sån
ångest att jag knappt kunde andas. Jag ville verkligen
bort, bort från allt. Få frid. Tankar som väckte längtan
som väckte rädsla som väckte sorg. Jag är så rädd
att jag inte ska kunna hålla isär tanke och handling.
Mina tre barn. Mina gosingar. Mitt allt. Det jag lever
för. Det jag andas för. Jag vill inte lämna dom,
tanken skrämmer mig mer än något annat, så
varför dyker tankarna på att lämna allt upp hela
tiden? Varför kan jag inte få känna mig trygg och
harmonisk?
Varför släpper inte ångesten taget om mig? Jag
förstår inte....jag förstår verkligen inte varför.
I dag blir det lugnt. Jag ska vårda mig själv idag. Jag
ska möta ångesten på mitt sätt, så att jag känner
mig trygg i mig själv. Jag behöver andas. I min
takt. Så är det bara.
här jobbiga natten. Har börjat vakna på nätterna.
Vaknar inte av något annat än av ren ångest.
Det är alltså ångesten som väcker mig och det är
så sjukt jobbigt och skrämmande.
I natt låg jag vaken i dryga timmen och hade sån
ångest att jag knappt kunde andas. Jag ville verkligen
bort, bort från allt. Få frid. Tankar som väckte längtan
som väckte rädsla som väckte sorg. Jag är så rädd
att jag inte ska kunna hålla isär tanke och handling.
Mina tre barn. Mina gosingar. Mitt allt. Det jag lever
för. Det jag andas för. Jag vill inte lämna dom,
tanken skrämmer mig mer än något annat, så
varför dyker tankarna på att lämna allt upp hela
tiden? Varför kan jag inte få känna mig trygg och
harmonisk?
Varför släpper inte ångesten taget om mig? Jag
förstår inte....jag förstår verkligen inte varför.
I dag blir det lugnt. Jag ska vårda mig själv idag. Jag
ska möta ångesten på mitt sätt, så att jag känner
mig trygg i mig själv. Jag behöver andas. I min
takt. Så är det bara.
Det känns faktiskt som att det mesta går neråt just nu!
Har kommit in i en jobbig period igen!
Har så jävla ont i hjärtat av ångesten, ja
det gör faktiskt ont i hela kroppen och jag
har fått tillbaka alla mörka, jobbiga tankar
som tjatar på mig.....jag har ingen kraft, ingen
energi, ingen lust.....jag bara är. Överlever, men
lever inte. Livets dagar rinner mellan fingrarna
på mig, och det ger också ångest, panik och
stressar mig enormt.
När jag försöker fundera ut vad det beror på
hittar jag inga svar. Livet är bara skit och det
jag vill göra är att lägga mig ner i en grop och
slippa....
Men man jobbar ju på, har ju barnen att leva för.
Stefan. Mamma och pappa. Huset. Våren. Sommaren.
Fan, fan, fan.....jag vill ju bara må bra! Orkar inte
hålla på så här längre nu....Jag orkar helt enkelt inte.
Har så jävla ont i hjärtat av ångesten, ja
det gör faktiskt ont i hela kroppen och jag
har fått tillbaka alla mörka, jobbiga tankar
som tjatar på mig.....jag har ingen kraft, ingen
energi, ingen lust.....jag bara är. Överlever, men
lever inte. Livets dagar rinner mellan fingrarna
på mig, och det ger också ångest, panik och
stressar mig enormt.
När jag försöker fundera ut vad det beror på
hittar jag inga svar. Livet är bara skit och det
jag vill göra är att lägga mig ner i en grop och
slippa....
Men man jobbar ju på, har ju barnen att leva för.
Stefan. Mamma och pappa. Huset. Våren. Sommaren.
Fan, fan, fan.....jag vill ju bara må bra! Orkar inte
hålla på så här längre nu....Jag orkar helt enkelt inte.
Ingen bra dag!
Vet inte riktigt vad det beror på. Igår vaknade jag och
kände att det här blir en skitdag, men så blev den tvärtom
- Jättebra! - och jag fick massor gjort.......
Idag vaknade jag och kände att det här kan bli en bra dag,
och så blev det tvärtom.
När jag lämnat lilleman på dagis och kommit hem så slog
det mig som en stekpanna i huvudet. Energin försvann,
lusten till att göra något dog och ångesten satte sig som
en smäck. Det är så äckligt när det blir så här, när man
inte ens är beredd.....
Kanske har det att göra med att jag ska börja en kurs
ikväll. Stefan har anmält mig till en fotokurs. Så himla
kul! Jag vill verkligen lära mig lite mer, men en kurs....
Hmmmm.....jag får svårt att andas och blir yr i huvudet
bara jag tänker på det.....hjärtat klappar stenhårt och
snabbt. Jo, det måste bero på att jag har kursen ikväll.
Det måste vara det som får mig att må så här.....
Vill bara lägga mig ner under täcket och dö.
Utomhus skiner solen och när jag hämtade posten så
värmde den mitt ansikte sådär härligt som den gör tidigt
på våren.........En promenad vore härligt, men energin
räcker nu bara till att förbereda mig för kvällen och
hålla mig vid liv tills dess......
Jävla ångesthelvete! Den begränsar mig så totalt. Den
gör mitt liv till ett fängelse. Varför kan det inte bli bättre?!
Jag vill kunna leva mitt liv fullt ut!
kände att det här blir en skitdag, men så blev den tvärtom
- Jättebra! - och jag fick massor gjort.......
Idag vaknade jag och kände att det här kan bli en bra dag,
och så blev det tvärtom.
När jag lämnat lilleman på dagis och kommit hem så slog
det mig som en stekpanna i huvudet. Energin försvann,
lusten till att göra något dog och ångesten satte sig som
en smäck. Det är så äckligt när det blir så här, när man
inte ens är beredd.....
Kanske har det att göra med att jag ska börja en kurs
ikväll. Stefan har anmält mig till en fotokurs. Så himla
kul! Jag vill verkligen lära mig lite mer, men en kurs....
Hmmmm.....jag får svårt att andas och blir yr i huvudet
bara jag tänker på det.....hjärtat klappar stenhårt och
snabbt. Jo, det måste bero på att jag har kursen ikväll.
Det måste vara det som får mig att må så här.....
Vill bara lägga mig ner under täcket och dö.
Utomhus skiner solen och när jag hämtade posten så
värmde den mitt ansikte sådär härligt som den gör tidigt
på våren.........En promenad vore härligt, men energin
räcker nu bara till att förbereda mig för kvällen och
hålla mig vid liv tills dess......
Jävla ångesthelvete! Den begränsar mig så totalt. Den
gör mitt liv till ett fängelse. Varför kan det inte bli bättre?!
Jag vill kunna leva mitt liv fullt ut!
Har börjat landa lite...
i min nya tillvaro. Men ännu känns det litegrann som att
jag är på besök här i Härnösand.
Vi stortrivs i huset och längtar enormt efter våren och att
kunna sitta ute och njuta i trädgården.....
Jag har inte mått något vidare den senaste tiden. Ångesten och paniken
har tagit ett stadigt grepp om mig igen. Jag sover till och från nästan inte
alls. Har börjat få ont i hela kroppen också. Förstår inte riktigt varför, jag
tar promenader i friska luften varje dag och äter mycket sundare mat än
jag någonsin gjort. Ändå mår jag sämre igen. Vad är det som händer?!
Jag gör mitt bästa för att hålla humöret uppe ändå, känns som att min
familj har stått ut med mig och mina problem länge nog....
I mitten på mars ska jag träffa min nya FKhandläggare och i slutet av mars
ska det tas beslut om jag ska få börja arbetsträna. Jag skulle fundera lite
själv på vad jag känner att jag klarar av och vill syssla med för att övergången
till arbete ska bli lättare för mig. En tanke som växt sig större och större är att
jag vill vara utomhus. Jag kan tänka mig att pyssla på en kyrkogård, i parker
och sådär.....jag kan till och med plocka skräp från gator och torg - bara jag
får vara utomhus och jobba lite självständigt.
Vi får väl se vad det blir av det hela. Det ska bli skönt att få komma igång och
göra någon nytta i alla fall....jag hoppas bara att jag klarar av det, att jag inte
gör mig själv så jäkla besviken igen som när jag försökte gå tillbaka till Skoga.
Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera mig här! Jag har inte haft energi, lust
och tid....eller förresten, tid har jag nog haft, men som sagt - energin.
Tills vi hörs igen - KRAM på er! Må så gott ni kan! Jag finns därute, kikar in på
era sidor och läser och håller koll på er, även om jag inte är så bra på att sätta
spår efter mig i gästböckerna. Ska bättra mig på det också!
jag är på besök här i Härnösand.
Vi stortrivs i huset och längtar enormt efter våren och att
kunna sitta ute och njuta i trädgården.....
Jag har inte mått något vidare den senaste tiden. Ångesten och paniken
har tagit ett stadigt grepp om mig igen. Jag sover till och från nästan inte
alls. Har börjat få ont i hela kroppen också. Förstår inte riktigt varför, jag
tar promenader i friska luften varje dag och äter mycket sundare mat än
jag någonsin gjort. Ändå mår jag sämre igen. Vad är det som händer?!
Jag gör mitt bästa för att hålla humöret uppe ändå, känns som att min
familj har stått ut med mig och mina problem länge nog....
I mitten på mars ska jag träffa min nya FKhandläggare och i slutet av mars
ska det tas beslut om jag ska få börja arbetsträna. Jag skulle fundera lite
själv på vad jag känner att jag klarar av och vill syssla med för att övergången
till arbete ska bli lättare för mig. En tanke som växt sig större och större är att
jag vill vara utomhus. Jag kan tänka mig att pyssla på en kyrkogård, i parker
och sådär.....jag kan till och med plocka skräp från gator och torg - bara jag
får vara utomhus och jobba lite självständigt.
Vi får väl se vad det blir av det hela. Det ska bli skönt att få komma igång och
göra någon nytta i alla fall....jag hoppas bara att jag klarar av det, att jag inte
gör mig själv så jäkla besviken igen som när jag försökte gå tillbaka till Skoga.
Jag ska försöka bli bättre på att uppdatera mig här! Jag har inte haft energi, lust
och tid....eller förresten, tid har jag nog haft, men som sagt - energin.
Tills vi hörs igen - KRAM på er! Må så gott ni kan! Jag finns därute, kikar in på
era sidor och läser och håller koll på er, även om jag inte är så bra på att sätta
spår efter mig i gästböckerna. Ska bättra mig på det också!
