inasliv

Jag har försökt vara positiv, försökt hålla skenet uppe och
vara glad. Försökt glömma alla bekymmer och bara njuta
av mitt nya liv i Härnösand, i mitt hus.

Nu går det inte längre! Jag orkar inte mer! Jag har gjort så
gott jag har kunnat. Jag lägger ner nu. Det är slut på ork helt
enkelt.

Allt skulle kunna vara så bra. Vi bor i ett hus, iofs inte det
nyaste och frächaste huset på gatan, men det är vårt eget
och ger vi det lite tid och omsorg kommer det att bli hur
mysigt som helst! Allt kan inte komma som en paketlösning,
allt kan inte vara klippt och färdigt på en gång. Och det är ju
så här vi vill ha det, lite fix och pyssel för att få vår prägel
på vårt hem.

Men så har man en 16-årig dotter som sätter sig så totalt på
tvären att jag blir alldeles matt. Det är fel på allt, men ändå
vet hon inte riktigt vad det är fel på. Skolan dömdes ut efter
två lektioner. Hon är drama queen här hemma så det står härliga
till, och ingen slipper undan hennes vrede och hennes tårar.

När man sedan försöker hjälpa henne, försöker bena ut hur
vi ska göra för att det ska bli bättre, för att lösa hennes situation
stirrar hon in i väggen och rycker på axlarna.

Min egen ångest har blossat upp med full kraft, och stressen över
att dottern inte mår bra och att inte veta hur vi ska lösa problemet
tar all energi från mig, suger ur mig totalt. Om jag hade kunnat
gråta skulle tårarna aldrig ta slut.

Jag slits mellan obeskrivlig kärlek och sorg över att hon inte
trivs och mår bra och frustration och irritation över hennes dramer.
Ryck upp  dig och försök åtminstone!! Men jag vet ju alltför väl hur
svårt det är. Jag är ju i samma sits själv. Problemet är att min
energi går åt till att orka stiga upp och ta hand om min lilla familj
och att överleva. Jag har ingen ork över till att bära henne i hennes
förvirring. Och det är SORG kan jag säga! Jag vill vara en perfekt
mamma, jag vill omhulda henne, hålla henne hårt och göra så att
allt blir bra. Men jag vet inte hur.

Parallellt med detta slåss jag hårt med ångesten över vår ekonomi.
Flytten blev dyrare än väntat, och nu lever vi på de sista örena.
Små, små utgifter är nästan överstigliga och ett sånt bekymmer suger
också energi. Ofattbart mycket energi faktiskt.

Jag känner helt enkelt för att ge upp. Jag vill inte riktigt så mycket mer
än så här. Jag vill ha frid. Lugn och ro. Harmoni.

Men det ser inte ut att hända. Inte ännu på väldigt, väldigt länge i alla fall.