inasliv

Att det kan göra så ont, och att det kan skaka om så ofantligt mycket.
Någonstans därinne har ju alla minnen trots allt funnits och levt ett stilla
liv.
Jag önskar att jag kunde leva på som jag gjort tidigare, att stoppa undan
och inte låtsas om. Men min kropp säger ifrån, det är dax att ta itu med
det svarta, det som river och sliter innuti mig.
Min psykolog säger att det inte alls är konstigt att jag är tillbaka på ruta ett.
Det blir visst ofta så när man öppnar dörrar till det förflutna. Ändå är det
nödvändigt. Man kan bära på bekymmer, svarta minnen och sorger i åratal,
men en dag säger kroppen ifrån.

Jag har oändligt mycket att vara tacksam över. Jag har mina älskade, fantastiska
föräldrar. Jag kommer aldrig någonsin att kunna förmedla hur mycket
jag älskar dom och uppskattar allt stöd dom alltid ger mig.
Jag har tre fantastiska, friska och härliga barn som bara genom att finnas fyller
mig med glädje och stolthet.
Jag har en underbar sambo som stöttar, peppar och finns där hela tiden. Min
soulmate.
Och så har jag alla mina vackra minnen. Allt är inte nattsvart. Och förhoppningsvis
ska jag och min psykolog rensa bort det svartaste. Och till slut kanske jag kan se
ett litet ljus i tunneln och börja leva igen.