Jävla medicin!
Jag blir så otroligt less! Mår så jävla skit, och äter
medicin, är inne på över en månad nu, och jag mår
absolut inge bättre. Jovisst, kanske är självmordstankarna
lite mindre påträngande. Men det är ganska marginellt.
Däremot är ångesten och depressionen lika påtaglig
som förut. Nästan värre.
Jag vet snart inte vad jag ska göra?! Jag vill få må bra!
Men det går ju inte ens med mediciner! Varför?!
Försöker hålla mig sysselsatt, men geggan ligger där
inne och skvalpar runt hela tiden. Värst är nätterna, då
blir det att ligga och skruva sig medan tankarna sköljer
över mig som en tsunami. Jag kan inte stoppa dom och
jag känner hur dom kväver mig - sakta, sakta.
Foto: Jag!
Mår inge bra!
och när ska jag kunna skriva; I dag mår jag bra!
Jag vill så gärna. Jag längtar. Jag önskar, men inget
händer. Smärtan inuti är så jävla påtaglig, och medan
jag gör vad jag kan för att sysselsätta mig för att
orka leva m e d smärtan går livet förbi mig.
Jag känner mig förvirrad. Orkeslös. Trött. Less. Arg.
Nya medicinen verkar inte ge så mycket effekt.
Självmordstankarna lever vidare i oförminskad styrka.
Man förhåller sig till dom. Jag hoppas bara att "tröskeln"
för alltid kommer att vara för hög för att kliva över.
Härom dagen sa min älskade lilla pojke så här till mig:
-Mamma, om du inte fanns hos mig längre skulle jag
vinka godnatt till dig länge varje kväll, men jag skulle
veta att du alltid var hos mig, och att du saknade mig.
Och jag skulle sakna dig mamma, hela tiden.
Älskade lilla barn! Jag vill inte lämna dig någonsin. Du
är orsaken, du är min tröskel, den jag hoppas att jag
aldrig kommer att ta mig över. För gör jag det får du
vinka godnatt till mig - istället för alla varma, goa
kramar och alla skratt....
Jag vill finnas där för dig. När du växer upp, jag vill
följa dig på vägen, se vem du blir! När du stöter på
svårigheter vill jag finnas och fånga upp dig, trösta,
stötta. Jag vill skratta och gråta med dig. Jag vill hålla
ditt förstfödda barn.
Du är mitt allt, hur kan jag ens tänka tanken på att lämna
dig bakom mig?!?! Dig och dina systrar. För mig är ni
mitt liv.
Är kärleken starkare och tåligare än längtan efter att
få vila, få lugn?
Det finns inget jag hoppas på mer än det!
Berg- och dalbana
Från att ha vaknat och mått relativt bra,
efter en natt av ihärdiga mardrömmar, mår
jag nu riktigt dåligt. Från att vara i stort sett
ångestfri - har jag ångest så jag vill kräkas.
Bokstavligt talat. Jag vet inte vad jag ska
ta mig till faktiskt. Jag är tillbaka på noll. Igen.
Skiter i allt. Skiter i uppförsbacken med höga
hinder som kallas för livet. Jag orkar inte stångas
längre. Jag är fullkommligt medveten om att
det finns dom som har det tusen gånger värre
i sitt liv än vad jag har. Men det hjälper inte mig
på något sätt.
Nä, jag har på känn att jag får lägga in mig igen.
För så här kan jag inte må och samtidigt fungera
i vardagen.
