inasliv

Jag vill bara få vila från den här jä**a ångesten. Jag
vill vakna och vara tom på panik. Jag vill känna hjärtat
slå normala slag. Jag vill vara glad och harmonisk. Jag
vill kunna slappna av när det gäller mitt liv, min ekonomi,
mina vänner och mitt jobb.

Jag vill fan kunna fungera som alla andra!!

Jag har varit less på den här ångesten länge nu, men
nu börjar jag känna mig överless och förbannad.

Vad är det för liv att knapra tabletter för att klara en
vardag?!? Varför ska det behöva vara så här?!?

Jag sätter på mig det bekymmerslösa ansiktet inför
mina barn och min sambo. Jag vet ju att dom mår dåligt
av att se mig ha så ont innuti. Jag vet ju att dom inte
riktigt förstår vad som händer med mamma och sambo.
Och jag kan inte riktigt förklara, för jag förstår det inte
själv.

Det känns som att jag förstör mitt liv, och inte bara mitt
utan hela min familjs. Den känslan är så sjukt tung att
bära att jag blir alldeles matt. Den dränerar mig på
energi och får mig att må illa.

Det här med lobotomi börjar kännas som en bra idé.
Hellre känner jag varken glädje, sorg, ilska eller kärlek.
Det känns lockande att inte känna något överhuvudtaget
till motsats mot all ångest, panik, dåligt samvete och
frustration......