inasliv

Ja, så sitter man här igen.
Ensam i mörka natten, männen i mitt liv sover gott.
Endast tomtemor är vaken.
Som vanligt skulle jag vilja säga.

Jag har tagit en Sobril och väntar på att den ska
verka. Ska bli skönt med mental vila. Det är mycket nu!

Förra månaden var vi tvugna att låna pengar av mina
föräldrar - igen. Har alltid kunnat betala tillbaka på en
gång vi får lön. Men inte den här månaden. Och ikväll
kunde jag inte skjuta upp frågan längre, jag var helt enkelt
tvungen att be att få betala tillbaka senare. Det var okej.
Men det är ju just okej det inte är!

Fan, jag har en sån ångest att jag mår illa och vill kräkas.
Jag hade kunnat sätta i mig hela asken med Sobril.
Jag vill helt enkelt försvinna nu. Fan vet om jag orkar
så mycket mer.

Så ligger jag in sängen och vrider och vänder på mig.
Ångesten knackar mig hela tiden på axeln och jag försöker
komma på saker som vi kan sälja för att få ihop pengar.
Men - den sorgliga sanningen är att vi har inget av värde.
Det enda jag kan komma på är min kamera. Det enda
jag har som ger mig ro, att få fotografera. Ska jag ge upp
det, sälja kameran och betala mina skulder?? Ja, det
är i alla fall snart det enda som återstår....

Förlåt mig älskade mamma för att jag är så oerhört
hopplös!
Förlåt mig Stefan för att jag har krachat vår ekonomi.
Förlåt mig barnen för att jag inte kan ge er ekonomisk
trygghet just nu......

Förlåt mig Ina för att jag gång på gång sviker dig!