Tårar...

rinner sakta ner för mina kinder.
Tröttheten börjar ta ut sin rätt, nu är jag lättrörd kan jag meddela.
Fast jag hoppas att det inte anses att vara lättrörd när man matas
med nyheter om barn som far illa och berörs av det...

Först var det de tre stackars barnen som blev brutalt vanvårdade
och misshandlade av den enda person i världen dom ska vara
trygga tillsammans med. Jag tänker inte använda ordet mamma
i samma mening, för någon mamma är hon inte! Rätten att kalla
sig mamma har hon förverkat.

Sedan den danska lilla ettåring som idag formligen stektes till
döds i sin pappas bil medan han jobbade.

Och så såg jag just en snutt av en film på Svt2, där en far höll sitt
döende barn i famnen och när barnet dött, var tvungen att kasta
barnet över bord från ett fartyg. Jag vet inte vad filmen egentligen
handlade om, men när barn far illa, i verklighet och i film, mår jag
så fruktansvärt dåligt.

Och ikväll kan jag inte hålla tårarna borta, dom rinner sakta, svala
och salta nerför mina kinder. Och varje tår rinner för flera tusen
barn.

Det finns så otroligt mycket elände i världen och det är ju det som
gör ont. De tre historierna som triggat mina tårar ikväll är ju som en
liten, liten osynlig droppe i ett enormt hav.

Alla dessa barn som mest av allt behöver någon att vara trygg hos...
Alla dessa små liv. Oskyldiga och förvirrade. Rädda, små och
fullkommligt utelämnade till vuxna som trampar på deras liv när
dom egentligen borde lyfta dom, få dom att känna sig trygga och
älskade.

Denna jävla värld!

----------------------------------------------------------------

Jag tassar tyst in till min lintott, står en stund och bara lyssnar till
hans trygga, regelbundna andhämtning. Jag böjer mig fram och
andas in hans doft, hans lite sovsvettiga barndoft, och jag måste
verkligen bita ihop för att inte lyfta upp honom ur sängen. Jag älskar
när han somnar och sover i min famn. När jag känner hans kropp
vila tungt i min famn och när jag kan titta på hans trygga avslappnade
ansikte och bombardera honom med kärlek. Han snarkar till och jag
ler i mörkret och viskar tyst för att inte väcka honom: - Mamma älskar
dig, tack för att du finns i mitt liv. Sov gott min lilla prins!
Och jag vet att om han hade varit vaken hade han svarat som han
alltid gör: - Jag älskar dig också mamma, härifrån och till månen
och alla sjärnor och tillbaka.

------------------------------------------------------------------

ALLA små barn, precis varenda en, i varje del av världen, förtjänar
att få sova så tryggt och att få ha någon som älskar dom mer än sig
själva. Precis som min lintott.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0