inasliv

Trodde i min enfald att jag skulle kunna lämna den här
bloggen bakom mig, den har blivit så förknippad med
min ångest och allt svart som jag bär på.

Men nu är jag tillbaka igen. Jag mår inte alls bra och
det finns det orsaker till. Orsaker som jag önskar kunde
reda ut sig snart så jag får gå vidare med mitt liv.

Jag har fått en ny läkare åter igen. Den här gången verkar
det som att det är en läkare som tar sitt yrke på allvar.
Å andra sidan har jag haft den förhoppningen förr.

Ny medicin, men fortfarande ingen samtalskontakt. Förstår
inte varför. Ska jag gå omkring resten av mitt liv utan att
få en möjlighet att reda ut vad det är som gör att jag mår
dåligt?! Är det inte meningen att jag ska må bättre??

Nåja. I morse vaknade jag med en sån ångest att jag knappt
fick luft. Vet inte alls vad som orsakade ångesten, men där
var den i alla fall. Jag låg länge och försökte övertala mig
att kliva upp, klä på mig, lämna lilleman på dagis och sedan
ta mig i kragen. Jag fick upp mig ur sängen, kläderna på mig
och lilleman lämnad på dagis. Det var inte lätt - men det blev
gjort!! Sedan tog "orken" slut och när jag kom hem bäddade
jag sängen men struntade i att dra upp rullgardinerna. Jag
lade mig ovanpå med favoritkudden under huvudet och lät
ångesten rasa innuti mig. Jag vägrade ta mina Sobril.

Jag brukar ha två val när jag blir så här. Antingen tar jag
en Sobril direkt jag känner att ångesten växer, eller så struntar
jag i det. Struntar jag i det blir jag sängliggande, totalt
handlingsförlamad. Tar jag Sobrilen kan jag tuta på, men å
andra sidan blir jag riktigt "seg" i huvudet, trött och hängig.
Vet inte riktigt vilket som är värst, det är lite som att välja
mellan pest eller kolera.



Just nu sitter jag på ute på trappen med laptopen i knät. Jag försöker
njuta av stillheten, värmen och allt grönt som växer omkring mig
i MIN trädgård! Jag försöker fokusera på det som gör mig lycklig i
livet, som att jag nu mer bor oerhört vackert, i ett eget hus, med en
egen trädgård. Det känns fantastiskt, och jag vet att jag aldrig någonsin
kommer att sluta tacka mina älskade föräldrar för att dom gav oss
möjligheten till det här. Och om jag för en sekund kan hålla kvar
känslan av lyckan över min trädgård och mitt hus, mår jag ju bra den
lilla, lilla stunden. Och dom små stunderna kanske blir fler och fler....

Bilden ovan har jag tagit själv, så som alla andra bilder på min blogg.