Har nu haft flera...
dagar som varit kanonbra! Börjar känna mig som gamla
Ina igen! Känns underbart faktiskt!
Har börjat jobba halvtid och det funkar jättebra!
Har börjat fotografera igen, inspirationen och idéerna flödar!
Känner lust att träffa vänner och umgås igen :o)
Ser framåt med glädje.
Jag vet att det kan braka bakåt igen, och det lär det göra. Men
kanske inte lika långt bakåt och jag faller förhoppningsvis
inte lika hårt heller.
Jag hade nästan glömt hur härligt det kan vara att leva!
Tänk, för några månader sedan ville jag bara lämna allt detta vackra bakom
mig. Offattbart!
Ina igen! Känns underbart faktiskt!
Har börjat jobba halvtid och det funkar jättebra!
Har börjat fotografera igen, inspirationen och idéerna flödar!
Känner lust att träffa vänner och umgås igen :o)
Ser framåt med glädje.
Jag vet att det kan braka bakåt igen, och det lär det göra. Men
kanske inte lika långt bakåt och jag faller förhoppningsvis
inte lika hårt heller.
Jag hade nästan glömt hur härligt det kan vara att leva!
Tänk, för några månader sedan ville jag bara lämna allt detta vackra bakom
mig. Offattbart!
Jag fick en tredje!
En tredje fin dag, utan ångest.....:o) :o) :o)
Förmiddagen var lugn. Vi slöade och myste länge i sängen.
Sedan på eftermiddagen dök Stefans släkt upp. Det blir inte
så ofta man träffas, så när vi väl gör det blir det alltid lika trevligt!
Jag fick nya blommor att fota :o) Me liiiike! Jag har blivit helt insnöad
på makrobilder, och speciellt makrobilder på blommor.
Värmen, solen och alla glada och mysiga människor som förgyllt
min helg har fått mig att må helt underbart gott. Det var länge sedan
jag mådde så här bra och det känns så härligt!
Lördagskvällen spenderade jag, Razmus och Stefan på balkongen.
Vi småpratade, fnissade åt Razmus tokigheter och så fick jag till en
önskebild på Razmuskillen min. Han är lite less på mig och min kamera
och brukar vanligtvis tvärvägra att bli fotad nu för tiden, men igår fick jag
honom att stå still så pass länge att jag fick till en bild som redan blivigt
en av mina favoritbilder.
Hajja.....det är J.A.G (jaja, med liiite hjälp av Stefan såklart! *S*) som gjort
den där killen! **meeeeee looooove!**
Och så blev det lite fler blombilder idag när gästerna åkt hem......
Och dom blev ju inte så illa för att vara tagna av en trasig (ve och fasa!!!!!!!!!) kamera!
I morgon måste jag ringa försäkringsbolaget där kameran är försäkrad och kolla hur jag
ska bära mig åt, för någe fel på min älskade D60 är det. Och hur i hela friden jag ska
klara mig utan kamera om jag måste skicka in den, DET förstår jag inte!!! Nu när jag
äntligen har vaknat till liv och fått inspiration, ork och fotoglädje tillbaka *snyft*
Förmiddagen var lugn. Vi slöade och myste länge i sängen.
Sedan på eftermiddagen dök Stefans släkt upp. Det blir inte
så ofta man träffas, så när vi väl gör det blir det alltid lika trevligt!
Jag fick nya blommor att fota :o) Me liiiike! Jag har blivit helt insnöad
på makrobilder, och speciellt makrobilder på blommor.
Värmen, solen och alla glada och mysiga människor som förgyllt
min helg har fått mig att må helt underbart gott. Det var länge sedan
jag mådde så här bra och det känns så härligt!
Lördagskvällen spenderade jag, Razmus och Stefan på balkongen.
Vi småpratade, fnissade åt Razmus tokigheter och så fick jag till en
önskebild på Razmuskillen min. Han är lite less på mig och min kamera
och brukar vanligtvis tvärvägra att bli fotad nu för tiden, men igår fick jag
honom att stå still så pass länge att jag fick till en bild som redan blivigt
en av mina favoritbilder.
Hajja.....det är J.A.G (jaja, med liiite hjälp av Stefan såklart! *S*) som gjort
den där killen! **meeeeee looooove!**
Och så blev det lite fler blombilder idag när gästerna åkt hem......
Och dom blev ju inte så illa för att vara tagna av en trasig (ve och fasa!!!!!!!!!) kamera!
I morgon måste jag ringa försäkringsbolaget där kameran är försäkrad och kolla hur jag
ska bära mig åt, för någe fel på min älskade D60 är det. Och hur i hela friden jag ska
klara mig utan kamera om jag måste skicka in den, DET förstår jag inte!!! Nu när jag
äntligen har vaknat till liv och fått inspiration, ork och fotoglädje tillbaka *snyft*
Jag har haft två härliga och fina dagar i rad!!!!
Fatta!
Jag kan inte ens minnas när det hände senast, så det måste vara länge sedan!
Men nu har det hänt, och tänk då om det fortsätter i morgon! En tredje ångestfri
och glad dag!
I går träffade jag en god vän, hon får mig att må bra. Det är alltid lika kul att träffas
och surra, och så kan vi lägga till vårt gemensamma intresse - foto. Vi fikade på stan
sedan gick vi vidare till Rothoffsparken som var full av folk och efter att ha börjat med en
god latte tog vi våra kameror och fotade i den vackra botaniska trädgården som finns
där.
Idag kom min alltid lika glada kompis med familj hit. Vi åt västerbottenostpaj, tårta och
skrattade. Det var så skönt!
Jag mår gott och blir morgondagen lika bra som dessa två dagar, har jag en bra start
inför arbetet på måndag.
Årets första humla :o)
Jag kan inte ens minnas när det hände senast, så det måste vara länge sedan!
Men nu har det hänt, och tänk då om det fortsätter i morgon! En tredje ångestfri
och glad dag!
I går träffade jag en god vän, hon får mig att må bra. Det är alltid lika kul att träffas
och surra, och så kan vi lägga till vårt gemensamma intresse - foto. Vi fikade på stan
sedan gick vi vidare till Rothoffsparken som var full av folk och efter att ha börjat med en
god latte tog vi våra kameror och fotade i den vackra botaniska trädgården som finns
där.
Idag kom min alltid lika glada kompis med familj hit. Vi åt västerbottenostpaj, tårta och
skrattade. Det var så skönt!
Jag mår gott och blir morgondagen lika bra som dessa två dagar, har jag en bra start
inför arbetet på måndag.
Årets första humla :o)
Det är nu som livet är mitt....
Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har
ska jag leva som jag vill.
jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till......
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det
sova, kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar.......
Jag vill leva lycklig för att jag är jag, kunna vara stark och fri,
se hur natten går mot dag,
jag e här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där någonstans......
Jag vill känna att jag levt mitt liv!
Visst är jag nere, visst har jag en enorm uppförsbacke framför mig. Jag kämpar och jag
ramlar tillbaka. Men hoppet har jag kvar - en dag hittar jag tillbaka till den jag var innan
som sov tryggt inom mig vaknade.
Jag älskar mitt liv, jag älskar den jag är, den jag trots allt blev. Jag är stolt över det lilla jag
har skapat, jag är full av kärlek till dom som står mig nära.
Jag ser ljuset i slutet av tunneln, jag har väckt hoppet, jag kan känna en glädje som nästan
fyller mig till bredden - men i nästa sekund faller mörkret och jag kämpar för att få luft och
ork att leva vidare.
Jag har slutat klaga, slutat vara frustrerad över det som händer med mig. Jag har kapitulerat.
Jag vet inom mig att en dag har jag skakat av mig mitt förflutna och kan gå vidare som en
starkare kvinna.
Att öppna dörrar som varit stängda i evigheter....
Att det kan göra så ont, och att det kan skaka om så ofantligt mycket.
Någonstans därinne har ju alla minnen trots allt funnits och levt ett stilla
liv.
Jag önskar att jag kunde leva på som jag gjort tidigare, att stoppa undan
och inte låtsas om. Men min kropp säger ifrån, det är dax att ta itu med
det svarta, det som river och sliter innuti mig.
Min psykolog säger att det inte alls är konstigt att jag är tillbaka på ruta ett.
Det blir visst ofta så när man öppnar dörrar till det förflutna. Ändå är det
nödvändigt. Man kan bära på bekymmer, svarta minnen och sorger i åratal,
men en dag säger kroppen ifrån.
Jag har oändligt mycket att vara tacksam över. Jag har mina älskade, fantastiska
föräldrar. Jag kommer aldrig någonsin att kunna förmedla hur mycket
jag älskar dom och uppskattar allt stöd dom alltid ger mig.
Jag har tre fantastiska, friska och härliga barn som bara genom att finnas fyller
mig med glädje och stolthet.
Jag har en underbar sambo som stöttar, peppar och finns där hela tiden. Min
soulmate.
Och så har jag alla mina vackra minnen. Allt är inte nattsvart. Och förhoppningsvis
ska jag och min psykolog rensa bort det svartaste. Och till slut kanske jag kan se
ett litet ljus i tunneln och börja leva igen.
Någonstans därinne har ju alla minnen trots allt funnits och levt ett stilla
liv.
Jag önskar att jag kunde leva på som jag gjort tidigare, att stoppa undan
och inte låtsas om. Men min kropp säger ifrån, det är dax att ta itu med
det svarta, det som river och sliter innuti mig.
Min psykolog säger att det inte alls är konstigt att jag är tillbaka på ruta ett.
Det blir visst ofta så när man öppnar dörrar till det förflutna. Ändå är det
nödvändigt. Man kan bära på bekymmer, svarta minnen och sorger i åratal,
men en dag säger kroppen ifrån.
Jag har oändligt mycket att vara tacksam över. Jag har mina älskade, fantastiska
föräldrar. Jag kommer aldrig någonsin att kunna förmedla hur mycket
jag älskar dom och uppskattar allt stöd dom alltid ger mig.
Jag har tre fantastiska, friska och härliga barn som bara genom att finnas fyller
mig med glädje och stolthet.
Jag har en underbar sambo som stöttar, peppar och finns där hela tiden. Min
soulmate.
Och så har jag alla mina vackra minnen. Allt är inte nattsvart. Och förhoppningsvis
ska jag och min psykolog rensa bort det svartaste. Och till slut kanske jag kan se
ett litet ljus i tunneln och börja leva igen.
Ibland faller man hårt.
Jag hade kommit igång med mina arbetsprövning och den gick över
i arbetsträning. 2 timmar per dag. Kände mig jättepositiv, glad och nöjd
över att allt rullade på. Fick lite struktur på dagarna. Så missade jag
medicineringen en dag.....
Hade aldrig kunnat ana att jag skulle falla så hårt på grund av att missa
en dags medicinering. Har ju tagit mina mediciner som jag ska efteråt,
men det har inte hjälpt. Jag är nere i skiten igen med allt vad det innebär.
Det är märkligt - man är 40 år och tror att man har koll på livet och sig själv.
Helt plötsligt får man inte ihop en enda pusselbit hur man än försöker. Allt
blir bara en stor sörja som man står mitt i och stirrar håglöst på.
Jag försöker vända mitt liv. Försöker hela tiden "ta tag i mig själv" och "rycka
upp mig". Alla som "vet" hur man ska ta sig ur sörjan låter mig piggt och hurtigt
ta del av sina teorier om hur jag ska göra. För dom låter det så himlans enkelt.
Jag får känslan, och vet, att de allra flesta tycker att jag är helt hopplös. Att jag inte
bara lyssnar på alla råd och gör som dom säger....
Men samtidigt kan jag ju inte begära att någon annan ska förstå vad jag går igenom,
när jag inte förstår det själv ens en gång. Hur skulle jag kunna göra det?!
Upp som en sol, ner som en pannkaka...
Har haft två dagar där jag mått s.k.i.t igen.
Tur jag har mina sobril och sömntabletter.
Ångesten och paniken har haft järngrepp om mig.
Jag vill skrika högt, slå, sparka, gråta....dö.
Det är är ju löjligt! Var kommer alla känslor från?!
Dom är så starka.
Om det inte vore för mina barn skulle jag inte orka vidare.....
Tur jag har mina sobril och sömntabletter.
Ångesten och paniken har haft järngrepp om mig.
Jag vill skrika högt, slå, sparka, gråta....dö.
Det är är ju löjligt! Var kommer alla känslor från?!
Dom är så starka.
Om det inte vore för mina barn skulle jag inte orka vidare.....
*Förvirrad*
Jag har mått ganska fint en period och trodde i min enfald att
jag lagt den jobbiga ångesten och paniken bakom mig. Visst
har jag känt av den, men jag har kunnat hantera det.
Idag vaknade jag med en riktigt jobbig ångest igen. Hjärtat
rusar, jag blev yr, hyperventilerar, har tunnelseende och tankarna
på framtiden, på mitt liv, är nattsvarta.
Varför?! Vad är det som gör att det blir så här, jag förstår inte.
Jag blir så lessen och frustrerad. Har ju som sagt mått
förhållandevis bra ett tag och så kommer det här som ett jävla
slag i magen.
jag lagt den jobbiga ångesten och paniken bakom mig. Visst
har jag känt av den, men jag har kunnat hantera det.
Idag vaknade jag med en riktigt jobbig ångest igen. Hjärtat
rusar, jag blev yr, hyperventilerar, har tunnelseende och tankarna
på framtiden, på mitt liv, är nattsvarta.
Varför?! Vad är det som gör att det blir så här, jag förstår inte.
Jag blir så lessen och frustrerad. Har ju som sagt mått
förhållandevis bra ett tag och så kommer det här som ett jävla
slag i magen.
En härlig dag i Sthlm...
Åkte med Stefan upp till Stockholm igår eftersom min Towetuss skulle hämtas vid tåget.
Medan Stefan jobbade tog jag och kameran en härlig promenad i februarisolen. Det blev
inte så många bilder som jag hoppats på, men några blev det ju.
Medan Stefan jobbade tog jag och kameran en härlig promenad i februarisolen. Det blev
inte så många bilder som jag hoppats på, men några blev det ju.
I dag...
ville solen inte riktigt titta fram för oss.....
men jag och gos var ändå ute och åkte lite pulka....Sedan gick vi in och drack varm choklad
och åt muffins.
Gårdagen började med snö....
och slutade med solsken :o)
Saker som gör mig glad idag!
Solen. Solen hinner runt andra huset och kastar sina livgivande strålar in i vårt sovrum igen!
Idag var första dagen och jag började nästan gråta av glädje och lättnad. Jag ser slutet på mörkret.
För mig betyder det enormt mycket. Det finns hopp om ljus och värme även i år. Jag mår gott i
själen.....
Solen värmer min rosknopp. Visserligen är det alldeles för sent för rosen, men det gav mig en
vacker bild.
I hörlurarna snurrar "Gabriellas sång" med Helen Sjöholm. Just nu ger den mig styrka. En
otroligt vacker sång, mäktig så jag ryser av den. Direkt efter den sjunger Westlife om "The rose"
för mig. Också den med en text som prickar in precis det jag känner just idag.
I natt drömde jag om Gabriella, min "syster" igen. Fortfarande efter 8 år kan jag inte riktigt förstå.
Vad hände? Varför tappade vi bort varann? Jag saknar dig så otroligt mycket!
En glad känsla
i kroppen sprider sig så sakta.
Gud vad härligt det känns!!
Det är så länge sedan jag kände just så här.
Visserligen finns det en tagg av ångest där bakom, men
jag känner mig för en gångs skull mindre ångestladdad
och mer....glad.....Kanske börjar det vända nu?!
Kanske har vi hittat rätt nivå på medicinen?
Jag har sett till att jag har lite att se fram emot.
I början av Mars blir jag faster till en liten tjej *spännande*
I Mars någon gång börjar jag med min efterlängtade terapi.
I maj fyller jag 40, om man nu kan kalla det roligt?
I början av Juni, när skolorna slutat, ska jag, mamma och Ida åka till Paris.
I början av Augusti åker vi till Lalandia igen :o)
Så lite finns det ju att se fram emot i livet.
Jag avslutar med en bild till Jeanette *fniss* En fiiiiiiiiin, svartvit bild från Årby Park:
Gud vad härligt det känns!!
Det är så länge sedan jag kände just så här.
Visserligen finns det en tagg av ångest där bakom, men
jag känner mig för en gångs skull mindre ångestladdad
och mer....glad.....Kanske börjar det vända nu?!
Kanske har vi hittat rätt nivå på medicinen?
Jag har sett till att jag har lite att se fram emot.
I början av Mars blir jag faster till en liten tjej *spännande*
I Mars någon gång börjar jag med min efterlängtade terapi.
I maj fyller jag 40, om man nu kan kalla det roligt?
I början av Juni, när skolorna slutat, ska jag, mamma och Ida åka till Paris.
I början av Augusti åker vi till Lalandia igen :o)
Så lite finns det ju att se fram emot i livet.
Jag avslutar med en bild till Jeanette *fniss* En fiiiiiiiiin, svartvit bild från Årby Park:
Tvingade mig ut på en promenad i dag.
Kände att jag måste göra något. Kan inte sitta inomhus resten av livet.
Så jag tog kameraväskan och gick ut i skogen.
Småfåglarna kvittrade och trots det grå och trista vädret kändes det fint att vara utomhus.
Jag gick runt lite på måfå och tog lite bilder, sedan kom jag på att Razmus skulle hämtas
tidigare idag så det var bara och knata iväg till dagis och hämta honom. Vi fick en långpromenad
hem, men han är fantastisk min lilla kärlek. Han gick hela vägen utan att gnälla det minsta!
Han babblade på som han brukar, han är en riktig liten pratkvarn min älskling.
När vi kom hem bäddade jag ner honom i soffan, med en flaska varm mjölk och en smörgås.
Jag ska försöka komma ut en stund varje dag istället för att gömma mig här hemma. Det är svårt
men om jag bara bestämmer mig och klär på mig direkt, utan att skjuta upp det, ska det nog funka.
Mannen i mitt liv ringde och berättade den goda (!!!NOT!!!) nyheten att han fått fortkörningsböter.
Snacka om humörsänkare! 2000 kr fattigare i ett naffs. Vi får väl sälja någon av ungarna så kanske vi
får råd att betala *ler snett*
Tänk att allt bara måste skita sig hela tiden!! Blir så arg!
Nåja, det blev väl en och annan bild tagna idag i alla fall. Förhoppningsvis väcktes mitt fotointresse till
liv igen efter att ha legat i träda ett tag.
Min orkidé (som för övrigt har tappat alla sina små knoppar; gröna fingrar vore dumt att påstå
att jag har)
Nu börjar jag desperat leta efter vårtecken, några månader för tidigt. Men jag avskyr januari och
februari.....Jag vill ha värme, ljus och grönska!!!
Huset jag bor i. Deprimerande som fan. Vantrivs så det är sjukt. Hur fasen kan man få för sig att
bygga något så fult?!?! JAG VILL FLYTTA!!!
Gos. Mammas prins och pappas skrutt. *älskar*
Så jag tog kameraväskan och gick ut i skogen.
Småfåglarna kvittrade och trots det grå och trista vädret kändes det fint att vara utomhus.
Jag gick runt lite på måfå och tog lite bilder, sedan kom jag på att Razmus skulle hämtas
tidigare idag så det var bara och knata iväg till dagis och hämta honom. Vi fick en långpromenad
hem, men han är fantastisk min lilla kärlek. Han gick hela vägen utan att gnälla det minsta!
Han babblade på som han brukar, han är en riktig liten pratkvarn min älskling.
När vi kom hem bäddade jag ner honom i soffan, med en flaska varm mjölk och en smörgås.
Jag ska försöka komma ut en stund varje dag istället för att gömma mig här hemma. Det är svårt
men om jag bara bestämmer mig och klär på mig direkt, utan att skjuta upp det, ska det nog funka.
Mannen i mitt liv ringde och berättade den goda (!!!NOT!!!) nyheten att han fått fortkörningsböter.
Snacka om humörsänkare! 2000 kr fattigare i ett naffs. Vi får väl sälja någon av ungarna så kanske vi
får råd att betala *ler snett*
Tänk att allt bara måste skita sig hela tiden!! Blir så arg!
Nåja, det blev väl en och annan bild tagna idag i alla fall. Förhoppningsvis väcktes mitt fotointresse till
liv igen efter att ha legat i träda ett tag.
Min orkidé (som för övrigt har tappat alla sina små knoppar; gröna fingrar vore dumt att påstå
att jag har)
Nu börjar jag desperat leta efter vårtecken, några månader för tidigt. Men jag avskyr januari och
februari.....Jag vill ha värme, ljus och grönska!!!
Huset jag bor i. Deprimerande som fan. Vantrivs så det är sjukt. Hur fasen kan man få för sig att
bygga något så fult?!?! JAG VILL FLYTTA!!!
Gos. Mammas prins och pappas skrutt. *älskar*
Det måste bli värre innan det blir bättre...
Ja, tyvärr är det så.
Med ökad dos medicin för att må bättre, kommer jag att må sämre innan den verkar som den ska.
Idag har jag legat i stort sett hela dagen. På sängen. I en tyst och lugn lägenhet.
Samtidigt som jag har njutit av att vara ensam och av tystnaden, har jag haft en sån grym ångest
att jag knappt kunnat andas. Den griper liksom tag i mellangärdet och det känns så jävla otäckt.
Jag försökte lyssna på musik, det brukar få mig att känna mig lite lättare till mods. Men idag fanns det
inget som dög.
Köpte en orkidé i helgen och låg och funderade på att plocka fram kameran och vara lite kreativ. Men
bara tanken gjorde mig helt slut och det blev inget av med det. Nu har jag suttit framför datorn i 10 minuter
och vill bara gå och lägga mig igen....Har inte klarat av att ens fundera ut något att servera till middag idag, än
mindre fixar jag att gå och handla idag, så middagen får min klippa fixa. Fastän han var uppe vid fem i morse och
har jobbat hela dagen. Känner mig så jävla usel och värdelös.
Jag önskar inte ens mina värsta fiender detta liv. Fy fan säger jag....
Med ökad dos medicin för att må bättre, kommer jag att må sämre innan den verkar som den ska.
Idag har jag legat i stort sett hela dagen. På sängen. I en tyst och lugn lägenhet.
Samtidigt som jag har njutit av att vara ensam och av tystnaden, har jag haft en sån grym ångest
att jag knappt kunnat andas. Den griper liksom tag i mellangärdet och det känns så jävla otäckt.
Jag försökte lyssna på musik, det brukar få mig att känna mig lite lättare till mods. Men idag fanns det
inget som dög.
Köpte en orkidé i helgen och låg och funderade på att plocka fram kameran och vara lite kreativ. Men
bara tanken gjorde mig helt slut och det blev inget av med det. Nu har jag suttit framför datorn i 10 minuter
och vill bara gå och lägga mig igen....Har inte klarat av att ens fundera ut något att servera till middag idag, än
mindre fixar jag att gå och handla idag, så middagen får min klippa fixa. Fastän han var uppe vid fem i morse och
har jobbat hela dagen. Känner mig så jävla usel och värdelös.
Jag önskar inte ens mina värsta fiender detta liv. Fy fan säger jag....
Ett antal trista dagar....
och jag ser ingen ljusning.
Sobril vågar jag bara ta i undantagsfall eftersom det är så beroendeframkallande.
I natt sov jag, nej förresten, jag sov inte, jag slumrade bara, i en kort timme. Resten av
tiden i sängen ägnade jag åt grubblerier och ångest.
Det är ett skit att det ska vara så segt att ta sig ur det här! Men tillsammans med ljuset kanske
min livsglädje och energi återvänder.
Sobril vågar jag bara ta i undantagsfall eftersom det är så beroendeframkallande.
I natt sov jag, nej förresten, jag sov inte, jag slumrade bara, i en kort timme. Resten av
tiden i sängen ägnade jag åt grubblerier och ångest.
Det är ett skit att det ska vara så segt att ta sig ur det här! Men tillsammans med ljuset kanske
min livsglädje och energi återvänder.
Jag avslutade det gamla, och inledde det nya
året med min panikångest.
På jobbet i tisdags fick jag tillslut inte luft, det kändes som att jag höll på att kvävas och allt omkring mig snurrade.
Jag gick hem, tog en sobril och somnade i soffan med ångesten i ett hårt grepp om mitt inre. Stackars Stefan, han är riktigt genomförkyld och jättehängig, men han drar ett jättelass just nu. Älskar honom så det gör ont! Utan honom.....oj, det klarar jag knappt av att tänka på. Han är en klippa.
Nyårsaftonen blev lugn och skön. Lite god mat och en sipp champagne vid 12-slaget.
Jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre. Känner mig riktigt jävla vilsen faktiskt. Det här är ju inte människovärdigt!
Jag skulle vilja vakna pigg och utvilad en morgon. Jag skulle vilja vara pigg en hel dag, ha ork och energi. Jag minns inte ens hur det känns längre....Medicinerna gör mig sjukt trött och energifattig. Hjärnan fungerar inte heller av tröttheten, kroppen känns tung och seg.
2009 måste bli året då allt vänder!! Det bara måste vara så.
På jobbet i tisdags fick jag tillslut inte luft, det kändes som att jag höll på att kvävas och allt omkring mig snurrade.
Jag gick hem, tog en sobril och somnade i soffan med ångesten i ett hårt grepp om mitt inre. Stackars Stefan, han är riktigt genomförkyld och jättehängig, men han drar ett jättelass just nu. Älskar honom så det gör ont! Utan honom.....oj, det klarar jag knappt av att tänka på. Han är en klippa.
Nyårsaftonen blev lugn och skön. Lite god mat och en sipp champagne vid 12-slaget.
Jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre. Känner mig riktigt jävla vilsen faktiskt. Det här är ju inte människovärdigt!
Jag skulle vilja vakna pigg och utvilad en morgon. Jag skulle vilja vara pigg en hel dag, ha ork och energi. Jag minns inte ens hur det känns längre....Medicinerna gör mig sjukt trött och energifattig. Hjärnan fungerar inte heller av tröttheten, kroppen känns tung och seg.
2009 måste bli året då allt vänder!! Det bara måste vara så.
Ina önskar Er ett Gott slut på det gamla, och ett Gott Nytt År!
Till den som till äventyrs läser min blogg - Gott Nytt År!
Med en vissen ros, precis så jag känner mig och så jag avslutar mitt gamla år. Nästa år
ska den vissna rosen blomma igen - hoppas jag!
Kram på er alla!
Med en vissen ros, precis så jag känner mig och så jag avslutar mitt gamla år. Nästa år
ska den vissna rosen blomma igen - hoppas jag!
Kram på er alla!
En eländig julhelg...
Ja, vad annat kunde man vänta sig *tsss*
Tidigt på juldagsmorgonen vaknade jag av att den lilla mannen i mitt liv ropade på mig.
Gick in i hans rum och där satt han i sängen, helt nerspydd. Det var bara att ställa son
i duschen och byta rent i hans säng. Efter duschen var han naturligtvis pigg så vi satte
oss i soffan och tittade på tv. Febern steg medan vi satt där och min lille kille blev mer
och mer slö och likgiltig.
Vid lunchtid var det dax igen. Då hamnade det mesta på hallgolvet och mattan där så det
var bara att torka upp. Hög feber, jättesnorig och slö blev han liggandes i soffan hela dagen.
Framåt kvällen fick han i sig lite vatten, några tuggor vitt bröd och lite mjölk. Allt verkade gå bra
så vi började andas ut lite.....meeeen......vid tiotiden på kvällen kom det riktiga kaskadspyor som
hamnade på toalettdörr, vägg och golv samt matta......Razmus och jag fick ställa oss i duschen och
Stefan torkade golv, vägg och dörr under tiden.
Razmus var trött och somnade snabbt trots uppiggande dusch och sov i nära 12 timmar. Stefan
och jag somnade förmodligen innan våra huvuden hamnat på kuddarna, men jag sov väldigt
oroligt, låg mest och lyssnade om Razmus vaknat (varför gör man så?!?!?)
Annandag jul fick jag ryggskott, Razmus var fortsatt förkyld men utan kräkningar, Stefan var
superhängig med huvudvärk och halsont, Towe genomförkyld.....
Idag har jag fortfarande ryggskott, Razmus har tokont i nacken och är genomförkyld, Towe börjar
bli bättre och Stefan kämpar på......
Med tanke på Razmus nackonda så är väl risken ganska stor att vi hamnar på akuten, om det inte ger
med sig inom de närmsta timmarna......min skräck är ju att han åkt på hjärnhinneinflammatíon....så jag
sitter bredvid honom och håller uppsikt och kollar av med jämna mellanrum......
Ja, det var vår härliga julhelg det......
Jag har väl aldrig ätit så lite julmat och julgodis någonsin i mitt liv. Och det är ju bara bra det! Man måste
försöka koncentrera sig på det positiva mitt i allt elände :o)
Tidigt på juldagsmorgonen vaknade jag av att den lilla mannen i mitt liv ropade på mig.
Gick in i hans rum och där satt han i sängen, helt nerspydd. Det var bara att ställa son
i duschen och byta rent i hans säng. Efter duschen var han naturligtvis pigg så vi satte
oss i soffan och tittade på tv. Febern steg medan vi satt där och min lille kille blev mer
och mer slö och likgiltig.
Vid lunchtid var det dax igen. Då hamnade det mesta på hallgolvet och mattan där så det
var bara att torka upp. Hög feber, jättesnorig och slö blev han liggandes i soffan hela dagen.
Framåt kvällen fick han i sig lite vatten, några tuggor vitt bröd och lite mjölk. Allt verkade gå bra
så vi började andas ut lite.....meeeen......vid tiotiden på kvällen kom det riktiga kaskadspyor som
hamnade på toalettdörr, vägg och golv samt matta......Razmus och jag fick ställa oss i duschen och
Stefan torkade golv, vägg och dörr under tiden.
Razmus var trött och somnade snabbt trots uppiggande dusch och sov i nära 12 timmar. Stefan
och jag somnade förmodligen innan våra huvuden hamnat på kuddarna, men jag sov väldigt
oroligt, låg mest och lyssnade om Razmus vaknat (varför gör man så?!?!?)
Annandag jul fick jag ryggskott, Razmus var fortsatt förkyld men utan kräkningar, Stefan var
superhängig med huvudvärk och halsont, Towe genomförkyld.....
Idag har jag fortfarande ryggskott, Razmus har tokont i nacken och är genomförkyld, Towe börjar
bli bättre och Stefan kämpar på......
Med tanke på Razmus nackonda så är väl risken ganska stor att vi hamnar på akuten, om det inte ger
med sig inom de närmsta timmarna......min skräck är ju att han åkt på hjärnhinneinflammatíon....så jag
sitter bredvid honom och håller uppsikt och kollar av med jämna mellanrum......
Ja, det var vår härliga julhelg det......
Jag har väl aldrig ätit så lite julmat och julgodis någonsin i mitt liv. Och det är ju bara bra det! Man måste
försöka koncentrera sig på det positiva mitt i allt elände :o)
Måndag
En ny vecka och ångesten håller kvar sitt grepp, stenhårt. Men i dag blir det jobb. Sådetså!
Ångesten får mig att må illa, känner att jag skulle vilja kräkas...vet inte var den kommer ifrån och vet inte hur jag ska klara av att skaka av mig denna äckliga känsla.
Idag svek jag min älskade lilla tjej. Min Towetuss. Min vackra lilla dotter, som alldeles säkert var den finaste och vackraste luciatärnan i hela luciatåget. Min panikångest hindrade mig från att sätta mig i bilen och tränga in mig i kyrkan tillsammans med alla andra föräldrar. Jag svek henne. Hon ville så gärna att jag skulle komma. Och jag kunde inte.
Hur gottgör man något sånt?!
Hon var så nervös och samtidigt förväntansfull inför morgonens lussande att hon inte kunde sova i natt. Hon kom upp gång på gång och var lessen för att hon inte kunde sova.
Jag älskar henne så det gör ont. Samvetet gnager i själen...
Ångesten får mig att må illa, känner att jag skulle vilja kräkas...vet inte var den kommer ifrån och vet inte hur jag ska klara av att skaka av mig denna äckliga känsla.
Idag svek jag min älskade lilla tjej. Min Towetuss. Min vackra lilla dotter, som alldeles säkert var den finaste och vackraste luciatärnan i hela luciatåget. Min panikångest hindrade mig från att sätta mig i bilen och tränga in mig i kyrkan tillsammans med alla andra föräldrar. Jag svek henne. Hon ville så gärna att jag skulle komma. Och jag kunde inte.
Hur gottgör man något sånt?!
Hon var så nervös och samtidigt förväntansfull inför morgonens lussande att hon inte kunde sova i natt. Hon kom upp gång på gång och var lessen för att hon inte kunde sova.
Jag älskar henne så det gör ont. Samvetet gnager i själen...
