inasliv

pratade jag tydligen med min dotter, men jag har inte
tillstymmelse till minne av det. Stefan frågade mig i
morse om Towe kommit in till oss i natt och jag sa
nej. Men det hade hon, och jag hade som sagt pratat
med henne. Jag trodde faktiskt att han drömt.....lite
otäckt att jag inte ens minns lite av det!

Jag har bestämt mig för att gå upp tidigare på mornarna
framöver. Lite övning inför att börja jobba igen..har ju
bara en vecka kvar av semestern ju.....sedan är det upp
med tuppen igen. För nu SKA jag klara av att jobba!!!!

På söndag åker vi till Härnösand. Jag, Stefan och
Razmus. Ska bli skönt att få komma iväg och att
träffa mamma och pappa igen.

På torsdag kommer Ida hem igen!!!!  Sedan är det
full fart här hemma igen. Hoppas att jag inte rasar
ihop igen då bara.....jag är så jävla rädd för att hamna
under isen igen, det är inget trevlig och förbannat
jobbigt att komma tillbaka efteråt! Jag kämpar hårt
varje dag för att bli människa igen och vill slippa  kämpa
mer nu. Vill bara leva och känna harmoni och lugn...
Det är allt jag vill.

ja, det är ju semester, då ska man väl lata sig?!

I måndags var vi på Skansen och i Fredags på
Kolmården. Vi hade jättemysigt och vädret var
perfekt faktiskt!

Jag har trappat ner på medicinen nu så det
känns faktiskt lite bättre. Skönt! Men trött är jag
fortfarande, jag förstår inte varför tröttheten inte
ger med sig?! Jag är som en zombie och orkar
inte så mycket fortfarande. Men jag biter ihop och
hoppas på att få vakna en morgon och känna mig
pigg och utsövd.

Ångesten kommer och går. Vissa dagar har jag
knappt något alls, andra dagar kan den kännas
ganska förlamande - jag vill helst inte  träffa någon
alls. Bara vara hemma i tryggheten.

funkar ganska bra ihop. Jag behöver ju inte lägga till oron för att
jag är hemma till ångesten. Nu kan jag bara "vara" om jag så vill
och låta ångesten sakta rinna av mig.

Trots havererad ekonomi har vi i alla fall varit på Skansen jag,
Stefan och Razmus. Det är så otroligt fint där att jag bestämde
mig för att ta en tågtur dit alldeles ensam så fort jag får chansen.
Då kan jag och min kamera strutta omkring precis som vi vill utan
att känna stress när sambo och unge suckar över att det tar sån tid.
Den turen ser jag fram emot!!!!

Samma dag åkte vi till centralen och hämtade upp en hemlängtandes
Towe som kom med tåget. En låååååång gosig kram fick jag och sedan
 var det in i bilen för vidare färd mot Värmdö där fasters lilla favoritKarma
bor. Massor av fina bilder blev det på en liten sessa som skrattade glatt.
Riktigt charmig och toksöt är hon!!!

I övrigt har det inte varit någon vidare sommar faktiskt *tycker* Jag skulle
önska lite mer sooooool och värme. Detta blåsande och regnande spär
bara på min jävla ångest och panik. Inte ens en ökning av dosen med
antideppressiva hjälper, så nu trappar jag ner igen. Med ökningen kom
nämnligen en oönskad effekt - svettningar. Jag ljuger inte när jag säger
att det formligen rinner svett om mig. Inte så jag går omkring och stinker
gammal svett, nä, det luktar faktiskt ingenting, men det är inte så kul
när det rinner och håret blir helt vått av svett....*suck*.....förhoppningsvis
blir det bättre när jag trappat ner lite på medicinen. Den hjälpte ju ändå
inte......



Den här "lilla" raringen hittade jag på Skansen. Precis sådär känner jag mig just nu. Ja,
kanske inte riktigt lika laydback, avslappnad och söt, men storleksmässigt......*s*

Är jag bäst på!
Fanns det en trofè i ämnet skulle den stå i MIN
bokhylla! Det är jag säker på.

I natt kunde jag inte sova. Som vanligt. Sista gången
jag tittade på klockan var den kvart över fyra. Gudars
vad irriterande det är! Hur som helst så hade Stefan
och jag bestämt att vi skulle ta med oss Gos till
Parken Zoo idag så att han fick busa av sig i Fantomen
land. Men med tanke på min uteblivna sömn erbjöd
sig Stefan att åka ensam med Razmus.

Vi har pratat lite om det där att Razmus är så mammig.
Att han behöver ensamtid med pappa. Att dom två
ska göra saker på egen hand, så det var ju nästan
perfekt faktiskt. Jag skulle få vila lite och dom två skulle
få hitta på något kul själva!

Men tror ni en endaste sekund att jag har kunnat vila?!
Nooooooooope.
Jag har mest legat och känt mig avundsjuk och ensam.
Jag vill också liksom.

Fast lite skönt har det varit. Tystnaden här hemma. Jag
skulle nog kunna njuta ganska fint av att sitta ensam i en
stuga i skogen. Om det inte var för att jag är så jälla mörk-
rädd alltså........Men det är en helt annan historia!

i morse gav ingen lindring vad gäller den kvava värmen, det
blev snarare värre!! Efter regnet sprack nämnligen molnen
upp och solen gassar nu från en klarblå himmel :o/......Fast
jag klagar INTE! Det är sommar och sommaren ska man
njuta av! *sådetså*

Stefan, mannen i mitt liv, skjutsade ut mig på landet och
tamigtusan, kossorna var på sitt allra bästa poserings
humör *s* Kalvarna också! Så kameran gick varm.

Här är ett exempel :o)


Det är jättemärkligt, men morgonen började rätt okej. Ångesten fanns bara lite
i bakgrunden. Men nu, efter att ha fått fotat och pillat med bilderna, mår jag
nästan sämre än i natt. Jag har jätteångest! Ont i magen till och med, av ångest.
Fan, jag trodde ju att lite foto skulle peta undan ångesten ju!

Fast, jag kanske borde sova. DET kanske biter på ångesten. Eller så borde jag/vi
vinna de där 122 miljonerna som är drömvinsten på Lotto på Lördag *hmmm*

och svalka.
Länge sedan jag såg min sambo så
lättad och pigg :o)

Själv har jag sovit 2½ timme och försökte nu på
förmiddagen att ta en lur för att orka med efter-
middagen, men det gick icke! Jag frös och kunde
inte slappna av alls. Sååå......det blir en trött mamma
som hämtar en trött Razmus från dagis idag.

I dag är sista dagen för gos på dagis för fem veckor
framåt. Känns lite tvåeggat. Å ena sidan ska det
bli mysigt att få slappa tillsammans, att bara få
vara liksom. Å andra sidan behöver han sitt dagis.
Han behöver få leka av sig, busa och stojja. Hans
trötta mamma orkar ju inte, och kommer inte ut
alla dagar, men det får det lov att bli ändring på
framöver. Gos före allt typ! :o)

Nu ska min läckerbit till sambo snart skjutsa ut mig
på landet så jag kan spåra upp lite kossor att fota.
Kossor, hästar, blommor.....you name it! För besväret
har jag lovat att han ska få ett paket ciggaretter :o/
Eller "röksaker" som min dotter kallade dom när hon
var liten...

Återkommer till kvällen med bilder från landet :o)

Ja, så sitter man här igen.
Ensam i mörka natten, männen i mitt liv sover gott.
Endast tomtemor är vaken.
Som vanligt skulle jag vilja säga.

Jag har tagit en Sobril och väntar på att den ska
verka. Ska bli skönt med mental vila. Det är mycket nu!

Förra månaden var vi tvugna att låna pengar av mina
föräldrar - igen. Har alltid kunnat betala tillbaka på en
gång vi får lön. Men inte den här månaden. Och ikväll
kunde jag inte skjuta upp frågan längre, jag var helt enkelt
tvungen att be att få betala tillbaka senare. Det var okej.
Men det är ju just okej det inte är!

Fan, jag har en sån ångest att jag mår illa och vill kräkas.
Jag hade kunnat sätta i mig hela asken med Sobril.
Jag vill helt enkelt försvinna nu. Fan vet om jag orkar
så mycket mer.

Så ligger jag in sängen och vrider och vänder på mig.
Ångesten knackar mig hela tiden på axeln och jag försöker
komma på saker som vi kan sälja för att få ihop pengar.
Men - den sorgliga sanningen är att vi har inget av värde.
Det enda jag kan komma på är min kamera. Det enda
jag har som ger mig ro, att få fotografera. Ska jag ge upp
det, sälja kameran och betala mina skulder?? Ja, det
är i alla fall snart det enda som återstår....

Förlåt mig älskade mamma för att jag är så oerhört
hopplös!
Förlåt mig Stefan för att jag har krachat vår ekonomi.
Förlåt mig barnen för att jag inte kan ge er ekonomisk
trygghet just nu......

Förlåt mig Ina för att jag gång på gång sviker dig!

Fast jag vägrar att klaga!
Jag har sett fram emot sommaren länge, värmen och solen.
DÅ ska jag ju inte klaga när den väl är här.
(Fast lite jobbigt är det att inte kunna röra sig utan att bli
sjöblöt av svett förståss)

I går var jag till läkaren igen. Gick ner i arbetstid igen, ska
jobba 2 timmar/dag resten av Juli. Sedan halvtid i augusti.
Och 75% i september. Det är viktigt att försöka stimulera
sig genom att försöka arbeta, och självklart vill jag arbeta!
Jag önskar mig helst av allt att kunna jobba heltid, snart igen!
Inte bara för ekonomins skull, utan även för att få upp min
självkänsla och mitt självförtroende igen. Man känner sig ju
inte direkt som en superkvinna när man går här hemma och
kostar samhället en massa pengar, tvärtom. Och det mår
man ju inte bättre av direkt.

Efter läkarbesöket hade jag tid hos min psykolog. Det var
skönt att få vältra ur sig sånt man bär omkring på.  Nu är
det ett tag tills vi ska träffas igen och det känns lite nervöst.
Hon har liksom varit en ventil som hjälpt mig att lätta på
trycket.

Vi kom i alla falll överens om att jag ska försöka göra något
som tar emot varje dag. En sak som utmanar mig helt enkelt.
Och dessutom ska jag använda min kamera så ofta jag kan.
Dvs en utmaning och något som får mig att må bra, varje dag!

Åskan gick när jag skulle hem. Det mullrade, men inte en
droppe regn trots att det regnade i Södertälje enligt min
älskling. Man tycker ju att vi kunnat få några droppar i alla
fall. Med regn brukar det ju följa lite ny och fräch luft och DET
är något man ser fram emot just nu!!

Idag gick jag till banken. Satt 55 minuter och väntade på min
tur, då och då kändes det som att jag skulle få jordens panik
ångest, men det klingade av. Jag tog helt enkelt djupa andetag
och tänkte positiva tankar :o)

När mina bankärenden var gjorda gick jag till Myrorna och letade
efter barnböcker. Razmus vill gärna att vi läser gonattsaga innan
han ska sova, men nu börjar man faktiskt lessna rejält på böckerna
han har!!! Men där fanns inget så jag tog cykeln hem igen.

Resten av dagen har jag...hmmm....svetttats *l* Men jag klagar inte!
Vägrar att klaga, det gör Stefan så bra så. Själv intalar jag mig att
jag njuter till 100% :o) Snart är det vinter, mörkt och KALLT igen och
man fryser och lääängtar till sommaren *l*

Jag bjuder på goskillens russinfötter efter ett långt svalt bad :o)



Lite suddiga russintår, men det är svårt att få en skarp bild när fötterna vägrar
att vara still...*l*....

Klarvaken.
Igen.

Fan!

När ska detta sluta?!
När ska jag få ett normalt liv igen?!

När jag lägger mig ner, släcker lampan och gör
mig redo för att sova, och trött är jag så det räcker,
är det nästan så jag hör ett "piiiinng" i skallen och
tankarna börjar rasa. Det är inte ens någon struktur
på tankarna, jag hänger liksom inte ens med själv.

Efter en stund börjar myrkrypet i benen. Jag kan inte
ligga still utan måste röra benen hela tiden. Huvudvärken
är nästa nattliga "vän" som dyker upp......

Senare kommer ångesten och tankarna på....ja,
helst vill jag inte ens ta ordet i min mun, jag vill inte
nämna det, för om jag säger det högt, om jag skriver
det....så erkänner jag att min hjärna är totalt dum.
Att något är riktigt, riktigt fel däruppe.

Min psykolog säger att tankarna är förväntade, att
det inte är något konstigt, men att om tankarna tar
över, om jag på allvar skulle vilja följa dom, måste
jag ta kontakt med vården på en gång. Min läkare är
bekymrad över att tankarna ens finns där, och det
måste jag erkänna att jag också är, men på något
sjukt sätt ger dom mig tröst och lugn. Fast än dom
skrämmer mig.....

Ja, det är självmord, döden, jag skriver om. Så, nu
har jag skrivit det. Svart på vitt i min blogg.

Jag är 40 år. Jag har tre underbara ungar, en fan-
tastisk sambo, världens bästa föräldrar och några
vänner som jag tycker väldigt mycket om. Jag har ett
jobb (ännu så länge). Jag har en bostad.

Men jag har inget liv. Och jag vet inte varför.

Vi ska inte bli för dramatiska här. Jag kan nästan
(ja, bara nästan) lova att det här med döden är något
jag inte kommer att skynda på...jag har mycket att leva
för. Jag ÄR medveten om det, och det är ju en del av
paradoxen.

Bara tanken på att lämna barnen gör mig illamående.
Dom behöver sin mamma!! Och att göra mina föräldrar
så oerhört illa och besvikna gör mig precis lika illamående.

Jag ska ju vårda och ta hand om mina föräldrar när dom
behöver det på samma sätt som dom vårdat och tagit
hand om mig. Inte för att jag är skyldiga dom det, utan för
att jag vill. Jag älskar dom så oerhört mycket!

Sååå......det här med döden får vänta. Men tanken tröstar.
Lite som så att -jag skulle kunna om jag ville. Det finns en
väg ut.

Tur att det räcker med tanken.

men det kommer liksom inte ut.
Jätteskum känsla, men jag börjar bli lite
van för så har jag ju haft det i något år nu....

Jag vill ta min kamera och gå ut och fota.
Jag har massor av idéer, men det hjälper
liksom inte när jag inte kommer utanför
vår dörr.

Lite bilder kan man ju ta här hemma, men
föremålen är ju lite begränsade. Men man
gör ju vad som kan för att få ensamma
timmar att gå.....

i mig själv.

Sommaren pågår för fullt därute, människor njuter av sol och
värme.

Själv sitter jag på sin höjd ute på balkongen och tittar ut på
trafiken nedanför.

Jag kan inte gå ut. Jag försöker, jag gör mig redo, men när
jag ska gå ut genom dörren fastnar jag liksom. Jag vill inte.
Jag kan inte.

Är Stefan eller Razmus med går det ganska bra. Men ensam
fungerar det inte alls.

Så jag går omkring här hemma, i den varma lägenheten och
önskar hett att min hjärna ska sluta fåna sig och bli normal
igen. Eller åtminstone att kroppen ska skita i vad hjärnan
säger och göra som den (jag) vill.

Alltså, jag hittar inga ord att beskriva med. Sinnessjukt trött.
Makalöst trött. Obeskrivligt trött.

Natten som var gav jag upp när jag kikade på klockan och
den visade 03.15. Då klev jag upp och hämtade en sömn-
tablett. Dumt, dumt...men jag fick ju sova i 2½ timme i alla
fall. Vaknade som vanligt alldeles yr och smått förvirrad.

Jag fick upp Razmus och fick på honom kläder. Vi gick ner
till bilen och jaha, batteriet var helt dött!!!! Fan. Det var bara
att gå upp igen och hämta cykeln. Yr, förvirrad och skittrött
var det bara att cykla iväg till dagis och lämna mitt gos och
sedan med räserfart hem igen där sängen väntade.....

Kunde såklart inte somna på en gång, utan låg väl en timme
och väntade på att få snarka. Tillslut så........

Tjugo över elva vaknade jag, med mitt vanliga dåliga samvete
över att ha sovit bort hela dagen.

Resten av dagen har jag yrat omkring, jag förstår mig inte på
min yrsel och den blir bara värre och värre för varje dag.

Kvällen avslutas med ett riktigt praktgräl med sambon.

Frågan är om jag tänker vakna överhuvudtaget i morgon......
Om jag överhuvudtaget lyckas somna alltså....

Jag kanske sover vidare.........



Avslutar med en totalt misslyckad suddbild på en förgätmigej........fast jag gillar
färgerna.......faktiskt! :o)

rinner sakta ner för mina kinder.
Tröttheten börjar ta ut sin rätt, nu är jag lättrörd kan jag meddela.
Fast jag hoppas att det inte anses att vara lättrörd när man matas
med nyheter om barn som far illa och berörs av det...

Först var det de tre stackars barnen som blev brutalt vanvårdade
och misshandlade av den enda person i världen dom ska vara
trygga tillsammans med. Jag tänker inte använda ordet mamma
i samma mening, för någon mamma är hon inte! Rätten att kalla
sig mamma har hon förverkat.

Sedan den danska lilla ettåring som idag formligen stektes till
döds i sin pappas bil medan han jobbade.

Och så såg jag just en snutt av en film på Svt2, där en far höll sitt
döende barn i famnen och när barnet dött, var tvungen att kasta
barnet över bord från ett fartyg. Jag vet inte vad filmen egentligen
handlade om, men när barn far illa, i verklighet och i film, mår jag
så fruktansvärt dåligt.

Och ikväll kan jag inte hålla tårarna borta, dom rinner sakta, svala
och salta nerför mina kinder. Och varje tår rinner för flera tusen
barn.

Det finns så otroligt mycket elände i världen och det är ju det som
gör ont. De tre historierna som triggat mina tårar ikväll är ju som en
liten, liten osynlig droppe i ett enormt hav.

Alla dessa barn som mest av allt behöver någon att vara trygg hos...
Alla dessa små liv. Oskyldiga och förvirrade. Rädda, små och
fullkommligt utelämnade till vuxna som trampar på deras liv när
dom egentligen borde lyfta dom, få dom att känna sig trygga och
älskade.

Denna jävla värld!

----------------------------------------------------------------

Jag tassar tyst in till min lintott, står en stund och bara lyssnar till
hans trygga, regelbundna andhämtning. Jag böjer mig fram och
andas in hans doft, hans lite sovsvettiga barndoft, och jag måste
verkligen bita ihop för att inte lyfta upp honom ur sängen. Jag älskar
när han somnar och sover i min famn. När jag känner hans kropp
vila tungt i min famn och när jag kan titta på hans trygga avslappnade
ansikte och bombardera honom med kärlek. Han snarkar till och jag
ler i mörkret och viskar tyst för att inte väcka honom: - Mamma älskar
dig, tack för att du finns i mitt liv. Sov gott min lilla prins!
Och jag vet att om han hade varit vaken hade han svarat som han
alltid gör: - Jag älskar dig också mamma, härifrån och till månen
och alla sjärnor och tillbaka.

------------------------------------------------------------------

ALLA små barn, precis varenda en, i varje del av världen, förtjänar
att få sova så tryggt och att få ha någon som älskar dom mer än sig
själva. Precis som min lintott.

Det verkar som att yrseln jag led av tidigare är tillbaka.
Om jag skulle försöka förklara hur det känns, skulle
jag säga att det är som en rejäl gratisfylla ungefär.
Jag har svårt att röra mig, för gör jag det rumlar jag
omkring och slår i överallt. Så länge jag sitter still, ligger
ner eller blundar går det bra, men öppnar jag ögonen
och får för mig att vara aktiv, blir det som gröt i hjärnan.
Jätteotäckt och trist att det är tillbaka igen!

Tröttheten gör mig också grötig, kanske lite av yrseln
kommer från tröttheten också iofs, men inte allt.
Mina livliga drömmar är tillbaka, konstiga och starka.
Känslor och upplevelser jag hade i drömmen, finns
kvar under dagen efteråt.....på gott och ont.

Det är ett elände, men har det gått över en gång
tidigare, ska det väl kunna göra det igen tycker man!

Här har ni en bild som illustrerar hur jag känner mig...



Mer då?!
Tja, nu är mina stora barn utflugna. Har bara lillgos kvar hemma.....känns
riktigt tomt och trist om jag ska vara ärlig. Men kanske kan jag slappna av
och börja njuta av tystnaden och frånvaron av tonårstrots snart.

Nu har jag verkligen försökt med allt, utom att ta en sömntablett.
Det blir inget bra att ta en sån om klockan har passerat 23...och
det har den ju!

Sitter här i den ljusa sommarnatten och vet inte vad jag ska ta mig till.
Är ganska less på det här nu. Ångesten. Paniken. Myrkrypet i benen.
Huvudvärken och mitt självförtroende som sjunker som en sten i
nattsvart hav.

Nä, dax snart att lägga ner, och börja om som lampskärm eller nåt.

Less, less, less, less...och jag är faktiskt jävligt L.E.S.S också!!!

Jag vill faktiskt sova och snarka ikapp med läckerbiten som ligger i
min säng! Jag vill vakna utsövd och full av energi och livsglädje. Inte
sitta här mitt i natten och känna att allt börjar spela mindre roll, bara jag
får slippa det här.

Hungrig är jag också. Som en varg.

Det är ett jävla gnäll på mig märker jag, men prova själv att sitta vaken
vareviga natt med Ångest, panik, myrkryp och en jävulsk huvudvärk och
veta att du inte kommer att klara av livet dagen efter - igen!

Nä, just nu låter det ruskigt lockande att vara en lampskärm. Om jag fick
välja skulle jag vara en orange, med bruna ränder och sånadär små
tygbollar som sitter på ett band, nertill. Jag, alltså i lampskärmsmodell,
ska sitta på en svarvad träfot, som en stolt nioåring har svarvat på trä-
slöjden och gett till sin tacksamma mamma i morsdagspresent.
Eller nå´t sån´t.

Klockan visar på 03.03 och jag är såååå jävla trött. Alldeles matt känner jag.
men jag lovar - får jag för mig att krypa ner i sängen bredvid min tungt sovande
sambo - så ligger jag där, vaken, medan tankarna far som en tornado genom
huvudet på mig och benen rycker i kramper som myrkrypen skapar.

Någon som vet hur fan man stänger av tankar???? Tell me.....pliiiiis.......

gör som anden, jag stoppar huvudet i vattnet och
låtsas om att jag inte finns! Jag är ett hopplöst fall.



Har haft några jävulska dagar på sistone. Men idag har jag åtminstone fått lite gjort.
Jag har tagit hand om disken, laddat diskmaskinen och diskat det som inte fick
plats i maskinen. Jag har bäddat sängen, fyllt en maskin med tvätt....och så har jag
duschat!!! Och detta fastän jag bara sov ca 1½ timme i natt!

Det är märkligt det där med sömn. Jag är så fruktansvärt trött, men kommer inte till ro.
Så får jag ångest, hjärtat klappar snabbare och jag får svårt att andas lugnt.
Sedan kommer myrkrypen i benen som ett brev på posten. Samtidigt är jag så trött,
så trött......
Så kommer morgonen och klockan ringer. Ina är som en gummigubbe, kommer inte
upp ur sängen överhuvudtaget. Och så får jag ångest och panik. Jag VILL till jobbet.
Jag VILL orka. Jag VILL vara normal. Men just nu är jag allt annat än normal.

Jag VILL så mycket, men har varken energi eller ork för något alls.

En sak som man kan vara riktigt riktigt säker på är att
det regnar på midsommarafton. Inte för att det på något
sätt påverkar mitt firande, eftersom vi inte firar något
direkt....men ändå. Solen är ju alltid trevlig att titta på och
njuta av!

Idag är det midsommarafton. Så döm om min förvåning
när jag steg ur min sköna säng i morse och såg.....
S.O.L.E.N!!!! Men säg den glädje som varar för evigt!?
Det dröjde en stund sedan öste regnet ner, precis
som förväntat :o)

Förresten, varför firar man midsommar överhuvudtaget??
För mig är det ingen rolig dag alls, jag firar hellre midvinter-
solståndet i december med en brakfest istället.



Bilden togs vid 11 på förmiddagen......men jag ska inte vara orättvis! Solen har visat
sig lite då och då under dagen :o)

huvudvärk, ont i hals och nacke samt snuvig.
Det är inte roligt att heta Razmus just nu....:o(
Inte Ina heller eftersom jag såklart inte kom iväg
till jobbet idag heller.



Makrobild på en ananas blir inte roligare än så här *s* Fast färgerna var fina tycker jag!